Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne trofasta kulturarbetare - Jesper Svedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är död». »Jag suckar och hjärtligen klagar, så ofta jag därpå
tänker, huru illa de fleste lutheraner förstå Luthers lära,
vad tron på Frälsaren är. Gå de bara i kyrkan och på sina
vissa tider om året till Herrans nattvard, tro de sig ha rätt
att leva i allehanda syndiga köttets gärningar. Stortron
skall allt göra’t! De äro gode lutheraner och skola bliva utan
gensaga salige! Det är en hjärnetro och ingen hjärtetro, en
skugga utan kropp, en död tro och ingen levande, ja en
djävlatro, såsom apostelen Jakob henne kallar.»
Han belyser sina ord med följande bild ur livet, hämtad
från huvudstaden: »En kyrkoherde från landsbygden, som
var nog världsligt sinnad, den jag väl kände, predikar där
i största församlingen annandag pingst, och i förmågo av
dessa textens ord ’Så älskade Gud världen’ far
gruveliga ut på s. k. pietister och fördömer dem till nedersta
helvetet med ganska häftig iver. Han varder av kyrkoherden
bjuden till gäst om middagen. De sitta under aftonsången
och pläga sig in på midnatten, berömmande varandra, vilka
pelare de voro i församlingen och rena trones ivriga
försvarare och nitälskande förfäktare emot pietisterna. Den
samme prästen låg sedan om morgonen på gatan, att alla, som
den dagen gingo i ottesången, sågo honom där ligga som en
so i orenligheten. Det var», tillägger Svedberg satiriskt,
»att icke allenast med orden och predikan utan ock med
gärningarna väldeligen vederlägga pietisterna.
Ännu ett dylikt exempel: En tysk magister kommer
resande ifrån Stockholm, viljande hem till sitt. Han hälsar
på en prost här i landet om en söndag efter aftonsången. Där
var nog främmande församlat, som starkt plägades. Han
bjuder ock magistern dricka. Han dricker en gång, två
gånger och tre gånger — tysken plägar intet spotta i stopet.
Så ville han bjuda farväl. Måste dock bliva kvar. Hatt och
handskar togos ifrån honom. Och presenterades honom ett
stort välkomme.[1] Han ursäktade sig höveliga och sade: ’Ich
mag nicht mehr drincken.’[2]— ’Du skall dricka, din tysker!’
Det halp intet: han skulle dricka. Han bjöd emot mest han
kunde. Men han måste dricka. Så säger han: ’Es ist doch
des Herren Sabbat und heilige Tag heute; man muss den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
