- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / IV. Karl XI:s och Karl XII:s tid /
309

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne trofasta kulturarbetare - Jesper Svedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

urarta till en viss härsklystnad och egenmäktighet, som ej
alltid höll sig inom lagens råmärken. Livlig känslomänniska,
som Svedberg var, hände det, att han i häftigheten förgick
sig, och att hans ämbetsåtgärder stundom alltför mycket
präglades av tillfälliga känslostämningar. Men även med
tanke på dylika mänskliga svagheter erbjuder hans liv och
verksamhet en upplyftande anblick, ty det var vigt åt den
renaste entusiasm för vad han kände vara rätt och sant.

Själv erkänner han i levernesbeskrivningen villigt sina fel:
»Jag må tillstå, att mitt sinne har varit benäget till
hastighet, häftighet, vrede och snikenhet. Och när det har fått
inrymme och någon tid att ökas, har det velat bliva
bitterhet, galla och halvt raseri, som den kloke hedningen Cicero
skriver: ’Ira initium insaniae est.’[1] Dock har jag, Gudi lov,
påmint mig, vad apostelen förmanar: ’Låter icke solen gå ned
över eder vrede!’ Har jag ock genom Guds bistånd
underkuvat denne min grymme fiende, att han i denna svaga,
bräckliga och dödliga kroppen ju ganska sällan fått överhand,
vetande mig på många år aldrig varit vred på någon, ja
icke hyst någon vrede. Och är jag glad att hava och känna
en sådan kamp och strid. Varav slutes, att Anden bor hos
mig och är där husbonde och rådande (Gal. 5:17). Och tackar
jag min Gud, att en sådan frid och rolighet är i mitt hus,
att jag på några år ej har haft ont ord med någon.»

Svedbergs benägenhet att förblanda fantasiskapelser med
verklighet, att okritiskt sätta tro till gängse prat om
vidunderliga företeelser i naturen samt i dem skåda
betydelsefulla järtecken från höjden spelade honom också månget
fult spratt. Så anförde han år 1705 vid en predikan i Skara
domkyrka om yttersta domen bland andra »tecken och
under», som Gud sänt till människornas varning och
väckelse, hurusom vattnet i sjön Barken i Västmanland tre aftnar
å rad förvandlats i blod, och hurusom »en profetissa vid
namn Sofia» reste ikring i Västmanland och Dalarne och
manade människorna att bättra sitt leverne; ty i annat
fall skulle Guds fruktansvärda straffdom komma över
Sverige. »Hon var», säger Svedberg, »en ung kvinnsperson om
några och tjugo år, den där platt intet hörde och platt intet



[1] Vrede är begynnande vanvett.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/4/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free