Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredspolitik - Bengt Oxenstierna leder in Sveriges utrikespolitik på nya banor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gyllenstierna lyckats knyta mellan de forna rivalerna i Norden.
Hans storslagna statsmannatanke hade dött med honom.
Den nyktra medelmåttans politik satt i högsätet.
Det dröjde nu ej länge, förrän Danmark var inbegripet i
livliga underhandlingar även med Brandenburg, om ett
gemensamt anfall på Sverige. Att kriget ej blev av berodde dels
på de svenska statsmännens försiktiga diplomati och den
svenska krigsmaktens styrka, dels på att Ludvig XIV helt
naturligt ej ville driva Sverige till det yttersta och
följaktligen ej låna sin hjälp åt företaget.
På de nya banor, i vilka den svenska politiken letts in,
nådde man emellertid målet för Karl XI:s utrikespolitiska
strävanden: att bevara freden, fastän kriget mer än en gång
stod för dörren. Karl var dock inte ledsen för att ta
kriget, om det bleve oundvikligt. Han skrev en gång till
sin gamle krigskamrat Ascheberg: »När det kommer rätt
till sammandrabbning, då hoppas jag till Gud att hava den
lyckan att vara hos Herr Fältmarskalken och att få sluta
mina dagar tillsamman med en så tapper och trogen
fältherre. Jag har den fasta förtröstan till Gud, att han skall
bistå oss och se till vår rättvisa sak.» Och i ett annat brev
heter det: »Vi äro för övrigt alle parat[1] till dansen. Det
heter: Gudi saken befallad, ögonen upp och nävarne knutna.»
Men endast motvilligt och med svidande hjärta kunde
Karl förmås att skicka svenska trupper till bundsförvanternas
hjälp i det stora krig, som år 1688 utbröt mellan Frankrike
å ena sidan och England, Holland, Österrike, Spanien samt
flere mindre tyska stater å den andra. Världskampen sträckte
sina verkningar ända in i den svenska rådskammaren och
Karl XI:s närmaste omgivning. Spännande strider om
inflytandet över konungens person och Sveriges politik
utkämpades mellan Oxenstierna och Frankrikes gamla anhängare,
bland vilka Nils Bielke[2] hade mest att betyda. Överdådigt
tapper, ägde han konungens synnerliga bevågenhet alltsedan
slaget vid Lund, då han i spetsen för Livgardet avgjorde
stridens utgång. Med skäl yttrade också Karl XI, att hans
krona den dagen »dansade på Bielkens värjspets».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
