Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldshärskarens familjeliv - Den enväldiges sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skatter, ja ofta nog att livnära sig själva. Människorna tillgrepo
sådana födoämnen som bark, bladknoppar, rötter och agnar,
varigenom de blevo svaga och sjuka. Mångenstädes funnos
män, kvinnor och barn liggande döda med en barkbit i
munnen. Det ansågs snart som bevis på förmögenhet att ha råd
till att mala hö och halm att baka av.
Värst var tillståndet i det fattiga Finland, varifrån
konungen i mars 1697 erhöll det hemska budskapet, att över 80,000
människor lidit hungerdöden. Det säges, att ett finskt
regemente svultit ihjäl till sista man. Från Norrland
inberättades det, att av därvarande soldater över hälften dött av
svält. I en skrivelse frän Kalix vid samma tid heter det, att
folket dog »så hoptals, att näppeligen de levande hunno
begrava de döda».
Fullt så hj ärtslitande var väl ej eländet i de sydligare
landskapen, men uppgifterna om hungersnödens härjningar tala
även där ett hemskt språk. Ensamt i Alunda socken i
Uppland hungrade 230 människor ihjäl.
I de större städerna såg man hopar av utsvultna tiggare
kräla omkring på gatorna, spöklikt hålögda gestalter, »av
svält och onaturlig föda svartnade i ansiktet och ihopdragna
på kroppen». Och från landsbygden strömmade ständigt
nya hopar till, mer lika djur än människor. Träffade de på
levande kreatur, så kastade de sig över dessa, slogo ihjäl
dem på stället, formligen söndersleto dem och slukade köttet
rått. När annat kött ej fanns, togo de till hundar och kattor,
ja döda djurkroppar och människor. Det berättas till och
med, att föräldrar åto upp sina barn.
En Stockholmsbo beskriver tillståndet i huvudstaden på
våren 1697 sålunda: »Många tusen fattiga hava från landet
begivit sig hit. De vackla, krypa eller ligga överallt på
gatorna, och ingen vill taga dem in i sitt hus. Sålunda måste
dessa arma olycksoffer tillbringa de ännu vinterkalla nätterna
under bar himmel, liggande än här, än där vid väggarna.
Många stå aldrig upp igen, och om morgnarna kommer
stadsvakten och för bort de döda kropparna, vilka kastas i stora
gropar och där på en gång jordfästas.» Ensamt på nuvarande
Adolf Fredriks kyrkogård jordades över 2,000 sådana stackare.
Konungen köpte upp stora mängder av spannmål att dela
ut. Men flere av de skutor, som kommo lastade med säd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
