Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldshärskarens familjeliv - Den stora slottsbranden 1697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilket sätt han kunnat förutse den, förklarade han, att han
för länge sedan i en syn sett slottet brinna. Han påstod sig
också ha vetat dagen, när det skulle ske. Men sedan började
han orda vitt och brett om Guds syndastraff och alla de
oförrätter, han lidit, och kunde icke förmås att svara ordentligt
på de frågor, man gjorde honom.
Sedan Ekerot lämnat rummet, yttrade konungen, att man
borde taga mannen i fängsligt förvar, så att han ej finge gå
fritt omkring bland folket och åstadkomma ännu mera buller
och oro. Detta torde vara ett av Karl XII:s första offentliga
yttranden.
Änkedrottningen tyckte, att Ekerot verkade illvillig, »även
om han skulle vara uti huvudet förvirrad».
Det beslöts också, att han skulle häktas och
överståthållaren anställa visitation såväl i hans bostad i Stockholm
som i hans gård i Vaxholm, där hustrun bodde. Man ville
nämligen utröna, dels om der fanns »sådant, som kunde vara
tjänligt till elds eller mordbränneris antändande», såsom
eldbollar, handgranater eller dylikt, dels om mannens
korrespondens innehöll något misstänkt.
Resultatet blev mycket magert. I Ekerots rum i
Stockholm fann man endast ett litet kruthorn, en dosa med
fnöske samt en bok om de tolv sibyllors spådomar.
Emellertid blev frågan om eldens uppkomst föremål för
grundligare rannsakning av en särskild slottsrätt med
underståthållaren som ordförande. Inför denna domstol företedde
Wallin de fyra brev, han mottagit från Ekerot kort före
slottsbranden, samt åtta andra brev från tiden närmast
efter olyckan. Denna kuriösa samling, som ännu finns i
behåll i riksarkivet, utgör en underlig blandning av
böneskrifter och straffpredikningar med rena smädelser mot
vissa rådsherrar, kanslitjänstemän och andra personer.
Isynnerhet var Piper föremål för Ekerots »eftertänkliga
expressioner[1] och förbannelser», därför att han icke brytt
sig om att föredraga mannens böneskrifter inför konungen.
»Ve, ve dig, du blodhund!» utropar han och tillägger: »Guds
förbannelse skall vara över eder i evig tid, som mig oskyldige
marteren med hunger och nakenhet.» Förbittringen mot dem
som av Ekerot misstänktes för att ha stått hindrande i vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
