Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Det stora trolldomsraseriets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon man eller kvinna, som trolldom eller signelse bruka
plägar, då skolen I sådane sällskap antasta och dem
välförvarade till Vår troman biskop Henrik komma låta.»
Biskop Henrik, som var styresman över Västerås stift och
ägde konungens synnerliga förtroende, fick samtidigt en
anmaning att befordra trollpackorna till vederbörlig näpst.
Han borde, skriver konungen, »hava det sällskap hit ut till
Oss, att Vi måtte få höra, vad de föra uti sin sköld».
I 1571 års kyrkoordning åläggas biskoparne särskilt att
öva uppsikt med den, som »bedriver trolldom, svartkonst,
lövjan eller andra sådana djävulshandlingar». Och på 1572
års kyrkomöte i Uppsala beslöts, att »alle lövjekäringar och
lövjegubbar» skulle ur församlingens gemenskap uteslutas.
»Var de ock dö, skola de bortkastas uti dy och kärr och icke
komma till de kristnes lägerstäder.»
Trolldom är i den tidens handlingar ett ofta förekommande
brott. Vid mäster Abrahams räfst år 1596 kommo åtskilliga
fall i dagen.[1] En kvinna från Visingsö hade fått rykte om
sig som trollpacka blott därför att hon uppträdde med en
»brokot katta och ett band om halsen med tre knutar». I
den brokota kattans skepnad uppenbarade sig naturligtvis
den lede själv.
En annan kvinna, som var instämd under ärkebiskopens
räfst, redogjorde för sina möten med sin herre och mästare,
som hon brukade träffa vid en å i Västergötland. Dit »kommer
han i mannaliknelse och lovar henne många rikedomar och
allt det i världen är. Satanas förer henne själv över sjön —
stundom seglar han, stundom ror han. Han haver vad kläder
han vill uppå sig och säger, han vill hava själen, och skall
hon intet fara illa.» Hon hade också tagit honom i handen
och legat hos honom; »och är han kaller som ett järn». Första
gången han kom till henne var en torsdagskväll, då han
frågade henne, om hon ville tjäna honom, så skulle hon få se
allt, som är till i världen. Hon gick in därpå. Vid detta
tillfälle kom han »som en jåmfru och kallade sig jåmfru Brita».
En månad därefter uppenbarade han sig som en köpman,
och för sin fattigdoms skull lovade hon honom sin tjänst.
Från samma år förmäler Stockholms rådstuvuprotokoll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
