Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Det stora trolldomsraseriets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förde borgmästarens små barn till Blåkulla. Det viskades,
att hon redan från barndomen varit övad i trolldom. Hennes
gudmor, en gammal trollkvinna, hustru Ingegerd i Sveden,
bekände, att det varit hon, som »förfört pastoris hustru,
sedan hon var litet uppväxter och till några år kommen». Men
som pastorskan var kyrkoherdedotter, hade det dröjt, innan
ryktessmidarne vågat sig på henne.
Efter hand trädde emellertid det ena Gävle-barnet efter det
andra fram med beskyllningar mot henne, och så drogs saken
inför rätta. De små försäkrade så trovärdigt, att pastorskan
hämtat dem, mest i sin vanliga skepelse, men någon gång
hade hon »uti en fågels liknelse varit». För övrigt var det de
vanliga skildringarna av besöken i Blåkulla. Barnen hade
där blivit omdöpta, skurna i fingret eller ansiktet och »med
bloden inskrivna i en bok». Kyrkoherdens hustru hade sedan
lärt dem förbannelseböner och i Blåkulla ätit, dansat och
sammanlegat med den onde.
En 14-årig flickunge vid namn Annika Gottschalksdotter
sade sig ha alltsedan jultiden 1674 blivit var natt förd till
Blåkulla av pastorskan; och senaste natten hade de ridit dit
på en karl, som var ingen mindre än Gävle borgmästare i
egen hög person.
Borgmästaren blev då inför rätta tillfrågad, »om han i natt
känt sig något kvald i sömnen», och upplyste då, att han
»varje morgon vore helt ömmer i sin kropp och mycket
tröttare, då han skall uppstå, än då han går till sängs» — det
bör nämnas, att kyrkoherden och borgmästaren voro
personliga fiender. Den omständigheten kan nog bidraga att
förklara, varför just borgmästarens 13-årige son var en av
de mest ihärdiga bland pastorskans små vedersakare.
Fru Fontelius var en begåvad och vältalig kvinna och hade
därför alla förutsättningar att klara sig. Hon höll också ett
glänsande, frimodigt försvarstal och framhöll övertygande,
att barnen måste ha blivit »lockade och tubbade» att vittna
mot henne. Men det hjälpte inte. Domen lydde på
dödsstraff. Dock fann rätten skäligt för »det goda extime,[1] hon
tillförene haft, och då hon vore en förnämelig mans hustru,
att benåda henne med kyrkogården», varmed menades, att
hon efter halshuggningen slapp att begravas på avrättsplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
