Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En märkesman som läkare, skald och romanförfattare - Urban Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom denna bragd blev freden återställd. Stratonice
började åter betrakta honom »med blida och kärliga ögon
och gav sig i åtskilligt tal med honom». Därefter följdes de
åt till den björklund, där Celadon förut så ofta klagat sin
olyckliga kärlek, »och nu», berättar Hjärne, »lagade herden
alltid så, att de gingo där näst gärdesgårdarna voro, på det
han jungfrurna överhjälpa finge och således jämte ett gott
famntag karessera dem». Vid hemkomsten kunde de båda
systrarna ej nog berömma sin tappre försvarare, som frälsat
dem undan »den förgiftiga kopparormen».
Två dagar därefter fick Celadon åter vandra omkring med
sin herdinna i skog och mark. Den gynnaren gjorde sig då
»mycket beskäftig, när hon hade mullat sina kläder, och
skuddade dem fliteligen och låddes vara mycket bekymrad
för hennes skull».
Några dagar därefter förunnades honom att rädda de båda
skönheterna från en ny orm, som han »ihjälslog med deras
största nöje». Gränslös blev hans lycka, när »den ädla
Stratonice mot sin förra vana fattade honom i handen och kramade
honom. Och då de sutto till bords — huru sköto de båda ögonen
emot varandra och gåvo varandra uppenbarliga kärlekstecken!»
Utfärderna blevo nu allt vanligare. Allt som oftast fick
Celadon lyfta den älskade över gärdesgårdarna, och han
viskade då »något hemligt i öronen på henne, därmed han då
offentligen sin kärlek tillkännagav». På hemvägen dristade
han sig att taga henne i famn och leda henne vid handen —
med ett ord: hans sällhet hade inga gränser. När de kommit
hem och skilts från varandra, kan Celadon icke gå till vila
»utan löper kring i alla skogar och lundar, tackar himmelen
och prisar sin stora lycksalighet».
Men ack, hur tog ej all denna sällhet en bråd ända!
Stratonice måste med sina anhöriga fara in till huvudstaden,
och Celadon fick återvända till sina studier i Uppsala. I
avskedets stund var en kammarjungfru närvarande, och så
fick han icke tillfälle att säga den dyrkade allt vad han hade
på hjärtat. Han såg därför blott sorgset på henne och hon
på honom; »bägges ögon sade: ’Farväl, mitt hjärta, farväl,
högt älskade vän till all evighet!’»
Under hela färden till lärdomsstaden suckade han och fällde
tårar, och »alla kringstående träd syntes med ett sorgeligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
