Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Karl, den unga hjälte - Femtonåringen förklaras myndig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bara kastade sig upp på den bäste springaren, och så bar
det i väg igen i så rasande fart, att ingen kunde följa honom.
Blev han alltför törstig, så stannade han vid första
vattenpuss, drack utan vidare ceremonier ur hattkullen och så
fram i galopp!
Över höga stängsel och djupa gravar sprängde Karl fram
på sin fåle, uppför klippbranter, så att ryttare och häst
kommo rullande kullerbytta över varandra ned igen. När hans
följeslagare skyndade till och väntade få se konungen krossad,
var hans vanliga svar: »Lappri!»
Om vintern roade han sig med slädpartier på isen.
Vanligen ställdes alla hästarna först i rad, och efter dem bundos
slädarna ihop. Sedan bar det i väg, så att hästarna lågo som
remmar utefter isen. I slingrande bukter och under plötsliga
vändningar gick det, så att de sista slädarna slängdes hit
och dit. Då gällde det att balansera med fötterna, för att
släden icke skulle stjälpa. Karl tyckte naturligtvis mest om
att sitta i den sista släden.
Då och då bröt livslusten ut i rent pojkaktigt okynne.
Den unge kungen kunde då roa sig med att skjuta till måls
inne i sina rum, slå ut fönsterrutor och kasta ut möbler
genom fönstret.
Kagg berättar i sin dagbok om en del episoder från
holsteinske hertigens besök i Stockholm: »Den andre maj 1698
voro alle konglige och förstelige personer på Karlberg. Efter
aftonmåltiden hände, att kungen, försten och prinsen[1] revo
sönder kläderne för varandra i kras.
Den 17 november, när jag bar in maten på kungens bord,
som var med stekte syltfötter, kom kungen och slog fatet
ur handen på mig.
Anno 1699 den 30 juli var grev Johan Stenbock[2] med till
kungens måltid, då kungen sprätte kersbärsstenar åt honom
men slog miste och råkade mig i ögat.»
Men var det fråga om att representera Sveriges majestät,
så blev den uppsluppne pojken genast som förvandlad. Då
förbyttes skämtlynnet i högtidligt, strängt allvar. Då efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
