Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Karl, den unga hjälte - Vid stormens utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blir högeligen förgrymmad över att man i hans närhet vågat
blotta en värja. Han ger den svenske tolken »en grym
uppsyn, farandes ock med svåra ord ut på honom samt ryckandes
ut sin sabel, som han vid sidan hade, slåendes med fästet i
bordet, så att, om translatorn[1] icke hade straxt stuckit sig
ur vägen, hade visserligen någon olycka hänt».
Både de svenska ambassadörerna och en rysk överste
gjorde fåfänga försök att stilla tsarens vrede. Han skulle själv
ner på gården och ta reda på hur det förhöll sig; och fast
han slutligen »i vänlighet» skildes från ambassadörerna, var
dock feststämningen förkyld.
Några dagar senare samlades emellertid ambassadörerna
på tsarens önskan till en avskedsfest, som var anlagd på att
utplåna intrycket av det »något olustiga» slutet på förra
samvaron, som börjat så »ljuvligit». Men det hade, såsom
en förnäm ryss yttrade, berott på »att Satan då var lös».
Denna gång förlöpte det hela under vänligt och familjärt
samspråk från tsarens sida.
Det är märkligt att se, hur drag för drag i denna teckning
av Peter återfinnes i en dagbok, författad av en annan
vederhäftig sagesman, den duktige danske sjöofficeren, sedermera
viceamiralen Jost Juel, som åren 1709—11 vistades i
Ryssland såsom sändebud. Hans dagbok bestyrker Peters smak
för att omge sig med narrar och dvärgar, som »ropade, skreko,
pepo, visslade, sjöngo och rökte tobak». Men tsaren hade
bara roligt åt dem, även när de skreko i örat på
Högstdensamme, och gjorde dem för övrigt själv till föremål för sitt
grovkorniga och hänsynslösa skämt. Men Juel kom till den
uppfattningen, att detta oroliga sällskap hade en vida
betydelsefullare uppgift, än den ytlige betraktaren kunde ana,
nämligen att »slå uppvaktande officerare och ämbetsmän
fulla, så att de råkade i gräl med varandra. Tsaren kunde
då av deras ömsesidiga beskyllningar komma underfund
med vad för skälmstycken de haft för sig.»
När gästerna blivit så druckna, att de varken hörde eller
sågo, brukade Peter slå sig i samspråk med dem för att locka
ur dem deras lönligaste tankar. Före dryckeslaget satte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
