Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Karl, den unga hjälte - Vid stormens utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vakt vid alla dörrar, så att ingen kunde komma undan, även
om han var så illa däran, att han måste ge upp den
överflödiga välfägnaden. Peter har för övrigt rentav funnit nöje i
att se folk råka i detta tillstånd. Juel berättar, att då det
var riktigt hårt väder, brukade Hans tsariska Majestät tvinga
med sig sin svägerska och hennes döttrar ombord på en
liten farkost och bomma igen kajutdörren. När så sjösjukan
verkade på prinsessorna, satt han där riktigt i sitt esse.
En gång, när han hade hela generalitetet ombord som
gäster på sitt fartyg, dracks det ännu värre än vanligt, och
Juel försökte till sist komma undan. »Men då», berättar han,
»kom tsaren själv fram till mig, klappade och kysste mig
och höll sin högra arm om huvudet på mig, medan han med
vänstra handen satte glaset för min mun och tiggde och bad
så vackert, till dess jag drack ur. Två gånger gick jag ned i
min slup för att smyga mig bort, men tsaren kom själv med
i båten, innan jag hann lägga ut, och hämtade mig tillbaka.»
Vid ett par andra festliga tillfällen lyckades dock Juel,
trots värdens alla försiktighetsmått, komma undan från
pågående dryckeslag. Men så snart tsaren upptäckte, att
hans gäst var borta, gav han sig av till Juels bostad och fick
honom upp ur sängen och med sig till festen igen, en gång i
nattdräkt med tofflor.
Men vi återvända till den svenska beskickningen. När
ambassadörerna den 20 november 1699 av Hans tsariska
Majestät mottogo bekräftelsen på freden —
»fullbordansbrevet», såsom den kallades — kunde ingen av dem ana,
att han knappt mer än en vecka förut ingått ett
anfallsförbund med August II mot deras egen konung. Tvärtom
riktigt ser man, hur deras anleten skina av belåtenhet, när de
till svenska regeringen inberätta, hurusom de till sist skildes
från alla ryssars självhärskare »med största fägnad, heder
och förnöjelse, mer än förr någon ambassad lärer vara
vederfarit». Den är, denna stora beskickning, som återvänder
hem i glad förtröstan att ha för en lång tid framåt betryggat
freden med Ryssland, ett präktigt exempel på hur de
beskedliga svenska diplomaterna kunde låta föra sig bakom
ljuset av slugare motspelare. Hemma i Sverige var man dock
vid denna tid ej lika lugn. Där korsade varandra onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
