Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Karl, den unga hjälte - Fred eller fortsatt krig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Karl menade, att »Europas allmänna välfärd» angick
honom vida mindre än Sveriges väl och ve. För att nu
inte tala om att för framtidens Europa skulle Sveriges kamp
med Ryssland visa sig — fastän tyvärr för sent — ha varit
en strid, som även den på det närmaste berörde Europas
allmänna välfärd.
Men låg det då icke i Sveriges intresse att få fred med
Ryssland och Polen? Nej icke att få en fred — om den då
överhuvudtaget kunnat uppnås — som blott skulle givit Peter och
August tid att stärka krafterna till ett nytt och farligare
anfall. Ty i fråga om två så ärelystna och föga
samvetsömma furstar var det otänkbart, att de nu skulle utan vidare
förvandlas till snälla och beskedliga grannar. Nej, endast
genom nya kraftåtgärder, som försvagade deras resurser,
skulle de kunna hållas i tygeln. Det var uppenbart ej blott för
Karl XII utan också, vad Peter beträffar, för flertalet av
konungens främsta rådgivare.
För dem var målet därför att samla rikets alla krafter till ett
krig mot Ryssland. Pipers åsikt var, att man borde, om ej
sluta fred med August, så åtminstone uppehålla honom med
underhandlingar, för att Karl skulle få tillfälle att »raka
efter ryssen». Han menade, att August skulle av sina dåliga
finanser och partisplitet i Polen hindras från att
åstadkomma något större företag. Mot denne fiende gällde det
bara att skydda Livland med tillräckliga trupper, menade Piper.
Liknande åsikter hyste den gamle, nu 80-årige Bengt
Oxenstierna, och han gjorde sig till målsman för dem i ett brev
till en av Karls förtrogne, vari han yttrade bl. a. de märkliga
orden: »Får tsaren någon ort in vid Östersjön, så lärer han den
med all makt behålla, det koste vad det vill.» Sina
politiska åsikter utvecklar kanslipresidenten närmare i ett
betänkande, som han tillställde sin konung i mars 1702, ett
aktstycke, vilket betecknats som den gamle statsmannens
politiska testamente och ej sällan karakteriserats såsom ett
uttryck av politisk visdom gentemot den unge konungens
äventyrliga planer.
I själva verket gör sig emellertid Oxenstierna här
ingalunda till målsman för någon fredspolitik, såsom en del
äldre historieskrivare tyckt sig finna av hans resonemang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
