Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Kriget i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maj:t rätt så galant ut som en ung friare!» Så fritt fick
man skämta i konungens omgivning. Men den gången
tyckte Karl inte om skämtet. Liksom en pojke, som blivit
stucken i sina mest pojkaktiga känslor, slängde han bort
peruken, och sedan kom den aldrig mer på hans huvud.
Ej bättre gick det de sammetsvantar med sobelfoder, som
hans gamla omtänksamma farmor sände honom. De gåvo
nämligen anledning till det skämtet: »Nu har Herren blivit
frusen om händerna: nu skall man få se, att vi snart få fred!»
Karl XII:s förkylning blev emellertid enda resultatet av
engelsmannen Robinsons fredsarbete. De diplomatiska
underhandlingarna med sina krokvägar och spegelfäkterier
tilltalade lika litet Karl XII som hans fader. »Där konstrades
så mycket och hölls sällan rätta vägen», yttrade han själv
därom. Blott i ett var han därvidlag mästare; det var i
konsten att tiga. Maken till stortigare får man leta efter.
Han kunde formligen tiga ihjäl de allra vackraste försök till
underhandlingar, som han tyckte vara onödiga. Han hade
en naturlig avsmak för allt detta pratande, där orden äro till
för att dölja tankarna; och fanns ingen annan utväg, så nästan
flydde han ifrån alltsammans, skyllande på att
krigsoperationerna ej gåvo honom tid att ge audiens.
Nej, att med ett raskt värjhugg avgöra saken, det låg för
Karl. »Värjan skämtar intet», säger han i ett brev till Magnus
Stenbock. Men genom denna strävt avvisande hållning mot
diplomaterna gav han August vatten på sin kvarn, och denne
kunde med sken av berättigande anklaga Karl för oresonlig
krigslust.
I december 1702 fick man i svenska lägret bevittna en
beskickning, vilken, såsom Nordberg säger, »satte något var
i förundran». Sändebudet var en dominikanermunk vid
namn Levesi, »som hade beröm för särdeles fromhet, klokhet
och skicklighet». Han hälsade Karl från påven med ett tal,
vari han gav uttryck åt hur högt Hans Helighet värderade
svenske konungen för hans tapperhet och dygder, hans
gudsfruktan, kyskhet och måttlighet, och han betygade
påvens »stadigvarande ömma hjärtelag» för det svenska
konungahuset, denna ädla furstefamilj, till vilken »den uti
den lärda världen namnkunniga drottning Kristina» hörde.
I henne hade påven, innan han besteg Sankt Petri stol, haft en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
