Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl XII:s anfallskrig mot August
- Kriget i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu så sent som år 1704 visa Patkuls redogörelser till
tsaren för tillståndet i ryska armén, hur långsamt det
gick med framstegen. Han prisar visserligen manskapets
offervillighet och lydnad men utmålar däremot i bjärta
färger befälets oduglighet och den gränslösa oordningen
inom arméns förvaltning. Hellre lät tsaren därför sitt folk
än så länge pröva sina krafter och vinna övning i strider
med de svenska trupperna i Östersjöprovinserna, vilka
varken i antal, duglighet eller sammanhållning kunde mäta sig
med svenska huvudarmén.
1703 års fälttåg. Segern vid Pultusk och Thorns fall.
På våren 1703 började krigsrörelserna i Polen ånyo. En
del av Augusts trupper blevo nedgjorda och jagade på flykten
vid Pultusk norr om Varschava. En annan del av sachsiska
armén, 6,000 man, låg som garnison i det starkt befästa
Thorn vid södra Weichsel. Karl började därför innesluta
och belägra staden.
Under de rekognosceringar, som konungen nästan dagligen
företog, hände det flere gånger, att hans liv hängde på ett
hår. En dag i maj inträffade under en ritt, att en kanonkula
slog ned tätt framför konungens häst, så att jordstyckena
flögo upp över häst och ryttare. Några dagar därefter stod
Karl bakom ett trädgårdsplank i Thorns förstad och följde
genom springorna sachsarnes arbete på sina förskansningar.
Då kom generallöjtnant Liewen och ställde sig bredvid
konungen. Karl uppmanade honom att akta sig, ty hans
galonerade uniform gjorde honom till ett eftersökt mål. Icke så
konungen, som alltid gick i soldatens enkla rock och hatt
utan befälsgaloner. Knappt hade Karl uttalat varningen,
förrän en falkonetkula kom susande och slet av högra benet
på Liewen. Han kunde icke räddas till livet utan avled
under natten. Karl saknade honom mycket, ty han var en av
konungens erfarnaste officerare. Av Göran Nordberg får
Liewen det eftermälet, att han »alltid i fältslaget gått ett
stycke framför sin trupp och uppmanat bussarna att följa
sig efter».
En annan gång hände sig, att konungen stod i en löpgrav
med halva kroppen över bröstvärnet och stödde ena armen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:26 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/4/0573.html
