Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Karl XII i Sachsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återkalla alla mot freden stridande brev och befallningar,
vilka han efter densamma utfärdat. Vidare borde han
överlåta polska regalierna åt konung Stanislav samt till Karl
utlämna Patkul och de ryska hjälptrupper, som stodo i
Sachsen. Slutligen fordrade Karl också, att han skulle
tillskriva sin efterträdare ett brev med lyckönskan till hans
tronbestigning.
Snabb i vändningarna som vanligt, då det gällde löften,
utfärdade August genast den äskade förklaringen, som bevis
— hette det — på att »den emellan bägge Deras kungl.
Majestäter lyckligen återställda vänskapen ej blivit rubbad eller
avsvalnat». Skrivelsen slutade med betygande av kurfurstens
orubbliga föresats att »obrottsligt och samvetsgrant nu och
i all framtid fullgöra alla fredens bestämmelser».
Men varför gjorde August då ingen min av att uppfylla de
återstående fredsvillkoren? För att avleda uppmärksamheten
från detta obehagliga ämne lät han till sin höge frändes ära
anordna en präktig hjort- och vildsvinsjakt på slottet
Liebenwerda. Men Karl svarade på inbjudningen, att han inte kunde
komma, så framt ej hans fordringar bleve uppfyllda. Och
mycket riktigt: det blev visserligen en väldig jakt, där massor
av hjortar och vildsvin fingo bita i gräset, men festen fick gå
av stapeln utan festföremålet.
På svenska sidan misstänkte man August för planen att
på »svinejakten» lägga försåt för Karl XII:s liv, ty, såsom
Barck skriver till Hermelin, »vid sådana tillfällen kan mycket
ske. Jag hoppas», tillägger han, »att Hans Maj:t är honom
för kloker». Och Nils Reuterholm[1] skriver i ett förtroligt
brev: »Hans Maj:t är ej rest uppå jakt med konung August,
såsom denne därom gjort sig förhoppning och fördenskull
därtill gjort en övermåttan stor och kostbar anstalt. Så
misslynt, som han nu däröver lärer vara, så glade äro vi
däråt, emedan vi ej tro honom i sådana lekar.»
I sin bestörtning över Karls uteblivande gick emellertid
August nu så långt, att han äntligen avlämnade de polska
regalierna, dock icke till Stanislav — vilket man ju kan förstå
bjöd honom för mycket emot — utan till svenskarne. Men
när det gällde att fullgöra de övriga ouppfyllda fredsvillkoren,
formligen vred han sig som en mask. Utlämna Patkul vågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>