Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Sveriges sista bragd som evangelisk stormakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina känslor genom att fira den sachsiske kurfurstens
framgångar såsom sina egna. Nu vände sig Karl till kejsaren
och fordrade barskt att få ut sina ryssar.
Det var just trevligt för kejsar Josef! Utlämna lejda trupper
hade han ingen rätt till. Genom en sådan handling skulle
han stöta sig med deras herre och tsar. Men vägrade han,
så kunde han befara vad som helst från en furste, som var
van att avhugga alla tvistefrågor med svärdet. Man hjälpte
sig då vid hovet i Wien med att låta de omtvistade ryssarne
i all stillhet försvinna över Tysklands gräns i små hopar. Och
innan man visste ordet av, voro de borta!
Att på detta sätt mitt under pågående förhandlingar
undanskaffa föremålet därför, det var dock en oförsynthet utan
like. Självaste Marlborough, vars besök i Alt-Ranstädt inföll
vid denna tid, kunde ej annat än erkänna, att det var »en
svår förolämpning». Ej att undra på, att Karl nu blev
riktigt het. Vad? Vågade kejsaren driva gäck med honom, så
var ej vägen lång till hans arvländer — det lät han hälsa
hovet i Wien. Och till yttermera visso skickade han några
svenska regementen in i Schlesien, som då i sin helhet
tillhörde Österrike.
Det var vid samma tid, som Villors segrande bröt in i
västra Tyskland och säges ha föreslagit Karl XII en
gemensam marsch mot Wien, medan ungrarne avsatte Josef och valde
Siebenbürgens furste, den rikt begåvade Frans Rakoczy II,
till konung; och samtidigt hotade Turkiet som vanligt från
sitt håll.
Kejsaren blev ängslig och hans bundsförvanter likaså.
För allt i världen finge Karl XII icke drivas därhän, att
han i förbittring ställde sig på Frankrikes sida. Kejsar
Josef fann nödvändigt att skicka ett utomordentligt sändebud
till svenska lägret och valde därtill en av sina skickligaste
diplomater. I tre veckor pågingo underhandlingarna, men
Karl XII:s järnvilja behärskade situationen. De svenska
regementenas hotande rörelser mot Schlesiens gräns talade
också ett kraftigt språk.
Vad fordrade Karl då? Hans krav hade just icke mycket
med de förrymda ryska soldaterna att göra men rörde en
sak, som länge legat honom varmt om hjärtat och en längre
tid under förhandlingarnas fortgång »glött under askan»:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
