Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Kriget i Östersjöprovinserna efter Nöteborgs fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så desperat och läte sig flyga». Wessling svarade: »Vi hava
sådana artiklar:[1] antingen sjunka eller brinna.»
Antingen sjunka eller brinna—kan man väl i mera
koncentrerad form uttrycka den anda, som Karl XII mäktade
ingjuta hos sina karoliner?
Sedan den dagen ha flere ögonvittnen ända fram till år
1722 intygat, att de sett tsar Peter »bära salig löjtnant
Kilian Wilhelms’ värja vid sin sida till ett monument». Alla
sagesmän tillägga, att när de uttryckt sin förvåning över att
»en så hög herre bar en så alltför ringa och slät värja», fingo
de det svaret, att Hans tsariska Majestät bar värjan »den
slagne löjtnanten till beröm» — det var ju också sin första
sjöseger över de fruktade svenskarne, som Peter på ett så
högsint sätt hugfäste.
Två veckor efter intagandet av Nyenskans, den 16 maj
1703, grundlade Peter I på en holme i Nevas mynning fästet
Sankt Petersburg. Att detta skulle bli upphovet till den
väldiga huvudstad, som sedan på envåldshärskarens bud
växte upp i dessa osunda träskmarker, det nuvarande
Petrograd, det anade dock varken Peter I eller svenskarne vid
denna tid.
Vad som emellertid var vida betänkligare än anläggningen
av ett fäste, som lätt kunde förstöras igen, det var, att
försvaret i denna landsända icke sköttes med samlad kraft och
efter enhetlig plan. De olika kårbefälhavarne och
fästningskommendanterna voro sinsemellan oeniga och handlade
därför var och en efter sitt huvud. En god del av sin energi
använde de efter gammalt svenskt recept på att överösa
varandra med beskyllningar för oduglighet och
försummelser. Och liksom om ynkedomen ej varit nog med det, lågo
också civila och militära ämbetsmän i fejder med varandra.
Generalguvernörer och landshövdingar tvistade med
generalerna, och å ömse sidor arbetade man efter bästa förmåga på
att lägga hinder i vägen för varandra.
Där det icke var fullt så illa beställt, förspilldes i alla fall
mycken dyrbar tid på skriftväxlingar mellan olika
myndigheter, utan resultat — eftersom ingen tålde att se den andres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
