Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Kriget i Östersjöprovinserna efter Nöteborgs fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måtte i tid uppgiva staden, så att man ej behövde utgjuta
oskyldigt blod.
Även ett brev från en svensk präst, som blivit tillfångatagen,
var fullt av översvallande beröm över ryssarne. Sjeremetjev
hade behandlat honom med utsökt artighet och välvilja,
och nu var han »inlogerad i ett riktigt fursteligt tält». Ja han
konstaterar, att »av fienderna har den högste Gud åt mig
uppväckt de bästa vänner och välgörare».
Skytte lät dock icke påverka sig av den fagra sirensången.
Men till sist blev beskjutningen av fästningsverken så
våldsam, att man icke längre hann reparera brescherna. Sedan
detta häftiga bombardemang pågått natt och dag nästan
oavbrutet i sex dygn, bröto de ryska stormkolonnerna fram.
I tio timmar höllo de våra fienden stången. Skytte själv
blev under den rasande kampen träffad av en kula och föll
sanslös ned. Men om en stund återvann han medvetandet
och kunde återtaga befälet. Till slut voro dock försvararnes
krafter slut, och Skytte såg sig ingen annan utväg än att
kapitulera på villkor att både stadens besättning och den
fredliga befolkningen skulle få fritt avtåga med alla sina
tillhörigheter under säker betäckning.
De överenskomna kapitulationsvillkoren blevo sedan på
flere punkter brutna av ryssarne. Den säkerhetsvakt, som
skulle eskortera en del av de uttågande svenska trupperna,
utförde sitt uppdrag så, att den »vårt arma folk ganska
gruveligen plundrade och dels totaliter ruinerade och till
bara skjortan avklädde».
Narvas fall var den största förlusten på denna
krigsskådeplats. Budskapet därom gjorde ett djupt intryck i
Stockholm: så hade då rikets starkaste bålverk i öster fallit i
fiendehand! Man föreställde sig rentav, att det egentliga Sverige
svävade i fara. »Folket», skriver Barck till Hermelin,
»begynner morra, att kungen svärmar kring i främmande land och
lämnar sitt eget i barbarers händer.»
Rådet tillskrev Karl i högst bekymrade ordalag. I starka
färger skildrades landets tillstånd, och man bad konungen
sluta fred såsom den enda utvägen att rädda riket från undergång.
Karl svarade, att han själv verkade för att åstadkomma
fred, men denna stode i Guds hand. Man finge med tålamod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
