Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Kriget i Östersjöprovinserna efter Nöteborgs fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gången efter den andra; och efter en seger år 1703 över en
sexfaldigt överlägsen fientlig armé blev han utnämnd till
generalmajor och Stuarts efterträdare. Hans vackraste
bedrift blef emellertid segern vid Gemäuerthof, söder
om Mitau, år 1705, där han med en mycket underlägsen
styrka i grund besegrade den ryske fältmarskalken
Scheremetjev. Ryssarnes förluster utgjorde 6,000 man eller nära på
lika mycket folk, som Lewenhaupt förfogade över i striden.
Det var en bragd, som ställde honom i främsta ledet bland
Karls generaler.
Men fienden återkom med stora förstärkningar; och för
att då ej bli avskuren från det starkt befästa Riga, nyckeln
till Livland, måste Lewenhaupt draga sig tillbaka dit samt
inskränka sig till att skydda denna viktiga plats. Men därmed
blev Kurland tillspillogivet åt övermakten.
Lewenhaupt var en tapper krigare, en lugn och kallblodig
general. Som fältherre var han en representant för den
nederländska skolans försiktiga och omtänksamma
krigskonst, för vilken det metodiskt regelrätta i en batalj var A
och O. Typisk är hans egen skildring av frammarschen
vid Jakobstadt, där han år 1704 vann en vacker seger:
»Vi kunde intet väl se att observera vår linea, för vilken
orsak jag hade befallt piquenerarne att högbära sina pikar
igenom buskarne, på det att linean så mycket bättre måtte
i akt tagas.»
I viss mån var Lewenhaupt raka motsatsen till sin
konung, vars styrka på slagfältet låg i att rikta en
avgörande anfallsstöt mot en enda punkt och sålunda spränga
den fientliga ställningen. Den regelrätta lineartaktikens
krav brydde sig Karl däremot mindre om. Han sköt utan
tvekan fram sina angreppskolonner långt framför övriga
trupper med impulsiv kraft, som när man riktar en värjstöt.
Om Karl kan sägas vara den borne, temperamentsfulle
konstnären i taktik med ansatser till äventyrligt
»hazarderande» med lyckan, så är Lewenhaupt den stränge teoretikern
med tendenser åt pedanteri.
Ett vackert drag i Lewenhaupts karaktär var hans månhet
om sina »fattiga knektar, dem jag», säger han i sin
självbiografi, »av hjärtat älskade». Ingenting gjorde honom
sådan »jämmerlig ynka», som om han måste se dem svälta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
