Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Genom Polen och Lithauen till ryska gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väster om Weichsel kvarlämnade Karl emellertid tills
vidare omkring 8,000 man till Polens skydd. Den styrka,
som följde honom, hade därigenom minskats till ungefär
34,000 man. Den förde med sig stora förråd av ammunition,
proviant och beklädnadspersedlar. Marschen gick nu »in i
Masuren, dit ingen armé förr fördristat sig att gå för de
mångfaldige store, djupe och mörke morasen och
sammangaddade skälmiske invånare», anmärker konungens
taffeltäckare, den hedersmannen Hultman. Här fick armén
marschera genom famnsdjup snö under kamp med en
halvvild befolkning av »skälmar och rövare», som försvårade
marschen genom att riva upp kavelbroarna över morasen,
göra förhuggningar i arméns väg samt lägga sig i försåt
bakom träden för att skjuta ned vem de kunde komma åt.
Flere gånger svävade Karl XII själv i livsfara för
»snapphanarnes» kulor, där han red fram genom skogen, och en
gång fick han hästen skjuten under sig.
Men svenskarne svarade med att före den framtågande
huvudarmén skicka ut strövkårer genom den s. k. Röda
skogen med befallning att hugga ned eller hänga allt manskap,
som de påträffade, och sätta eld på de motspänstigas byar
och »rövarkulor».
På ett ställe, där Masurens bönder stodo samlade »tjockt
som ett moln» i akt och mening att göra svenskarne passagen
stridig, framträdde en bonde, »en ansenlig karl, som var
böndernas anförare», helt frimodigt gående emot Hans kongl.
Maj:t med tvenne laddade räffelbössor, bärandes en framman
uppå bröstet och en bak uppå ryggen. Han inlät sig i samtal
med Karl XII för att få besked om hur mycket konungen
ville betala, om man beviljade honom fritt genomtåg.
Vägrade Karl XII att sålunda lösa de sinas liv, hotade bonden
med att »intet ben av de svenska skulle komma utur
Masuren». Knappt hade mannen emellertid talat ut, förrän
det small ett skott och han föll knall och fall. »Hans Maj:t
tyckte ej särdeles därom», säger Nordberg, »efter karlen
syntes vara behjärtad och konungen hade velat tala längre med
honom — men det fick nu passera den gången». Karl
kommenderade ögonblickligen »Marsch överallt», och då blevo
bönderna så förskräckta, att de skingrade sig åt alla väderstreck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
