Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Från ryska gränsen till Pultava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att drängen ej utan krasande den lösslita kunde.
När fältskären det såg, måste jag ut i farstugan. Drängen
hämtade ett käril med snö, varuti jag satte fötterne, och lät
riva dem med snö så länge, till dess fotbladen rodnade. Men
hälar och tår blevo, som de voro, hårde och orörlige.
Varuppå fältskären gjorde om dem ett omslag och jag, som sist
var kommen, fick på litet halm under en bänk mitt viloställe.
Inom tre à fyra dagar avföll sedan köttet av benen både
på tår och hälar, som av frost blivit skadade. Benen av tårne
blevo med tång avknipte. Men det äventyrligaste var med
benen bak i hälarne, vilka stodo bare, svarte som ett kol.
Åtskilliga fältskärer kommo att bese min skada. Men de
sade sig icke kunna veta, huru djupt branden i hälbenen
ingått, om den icke ingått allt intill fotknölen, då jag av
fotebladen intet gagn hava kunde. Därföre gick de mestes
resonemang därpå ut, att bägge benen under knäna mig skulle
avskäras. Ty om jag överlevde kuren, skulle jag då så mycket
vigare på klumpar gå kunna och ej av benstumparne hindras.
Huru högt mig detta som en yngling av 16 år till sinnes
gick, att jag i min blomstrande ungdom för hela min livstid
skulle bliva lam och ofärdig gjord, vet Gud aldra bäst.
Beslöt fördenskull att heldre vilja dö än således låta avstympa
mina lemmar.»
Till all lycka kom fänriken under en »gammal och förfaren»
fältskärs vård. »Han hanterade mig», säger Piper, »med all
lindrighet och ömhet som ett barn.
En dag, då han satt och hanterade fötterne, tog han med
sin lilla tång och ryckte på en gång till, varigenom han allt
det svarta bortryckte, då han med glädje viste mig
benstycket och sade: ’Nu hoppas jag, den vänstra foten skall snart
bliva läkt. Viljen I nu hålla litet ut, skall jag även göra med
tången ett försök på den högra foten.’
Jag, som ej sett annat än den lilla tången, begav mig därtill[1].
Men han sade: ’Det torde göra litet ont, och om I ej kunnen
ligga stilla, hindren I mig i operationen. Jag vill låta ett par
karlar inkomma att hålla eder stilla.’
Och när jag även härutinnan mig begav, smusslade han
ur fickan fram en stor, ganska skarp hovtång, varmed han
med alla krafter i 2 à 3 minuter tillknep, så att svetten lackade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
