Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Från ryska gränsen till Pultava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan de båda arméernas styrkor ej genom dessa förluster
undergått någon betydande förändring.
Trots talrika vittnesbörd om Karls omsorger för sina
krigares bästa, förekomma i den historiska litteraturen
påståenden om att han skulle varit okänslig för soldaternas
lidanden; och till bevis härpå anföres det brev, han den 31
mars 1709 skrev till systern Ulrika Eleonora om denna
förskräckliga vinter. Där yttrar konungen bl. a.: »Här vid
armén står bra nog till, fast ibland här förefallit några fatiger,
som vanliga äro, när fienden står i nejden. Dessutom har
denna vinter varit mycket kall, så att kölden nästan tyckts
vara ovanlig, så att åtskilliga av vårt folk understundom
frusit till döds och mist något av händer och fötter eller ock
näsan. Men med allt detta har denna vinter ändå varit en
rolig vinter. Ty ehuruväl några varit olyckliga, som olyckan
råkat, så att de blivit skadda av den starka kölden, så har
man ändå haft den förnöjelsen, att tid efter annan alltid
funnits något tidsfördriv, i det de svenska partierna
esomoftast haft små actioner med fienden och gjort fienden
avbräck.» Det låter ju förfärligt hjärtlöst. Men man får tänka
först och främst på att brevet var skrivet så, att det icke skulle
göra systern orolig, och vidare på att avsändaren löpte
risken att få det uppsnappat på vägen av ryssarne. Därför måste
det avfattas så, att det tålde vid att läsas av fienden och ej
lämnade denne någon farlig inblick i svenska arméns förluster.
När kölden givit med sig och människor och hästar
hämtat sig efter sina lidanden, återtog Karl XII offensiven
utmed Psiol-linjen. Först vände han sig mot staden Veprik,
som hade en förhållandevis stark rysk garnison. Platsen
var nämligen av stor betydelse såsom första ledet i de ryska
försvarsställningarna i Psiol-linjen.
Karl lät uppmana kommendanten att ge sig och hälsa
honom, att om han det ej gjorde, skulle hela garnisonen bli
massakrerad och han själv få dingla i stadsporten. Men
kommendanten svarade, att han väl visste, att Hans Maj:t
var en herre, som satte värde på tappert folk i sin egen armé;
och därför kunde han ej tro, att Hans Maj:t skulle vilja så
hårt hantera honom och hans folk, om de bleve besegrade,
då han ju hade sin herres order att försvara sig så länge han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
