Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Från ryska gränsen till Pultava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talrikare fiende. Karl själv var överallt med de sina i det
värsta stridstumlet. Fiendens manspillan uppvägde mer
än väl de svenska förlusterna vid Veprik, medan de våra i
dessa strider ledo helt obetydlig manspillan.
Men helt plötsligt försämrades i ett slag situationen. Det
inträffade ett töväder, lika häftigt som kölden förut. Den 13
februari kom »ett fruktansvärt regn» med åska och blixt.
Vattnet i ett av Vorsklas tillflöden steg denna dag från ett
par decimeters till 3 meters höjd. De talrika s. k. regndalarna
eller ravinerna, av vilka den Ukrainska stäppen är
genomdragen, fylldes hastigt med vatten, och det blev nästan
omöjligt att taga sig fram. Ingen annan utväg återstod än att
tåga tillbaka. Karl Magnus Posse har antecknat, att
bussarne under återmarschen måste »flere mil i sträck gå i vatten
upp under armarna», och när man den 16 februari kom fram
till nattkvarteret, fanns där »ingen ved, att bussarne kunde
göra eld att torka sig vid; utan måste de ligga i kölden hela
natten». Följande natt fick regementet tillbringa i ett moras
för att i soluppgången fortsätta att vada fram genom det
översvämmade landet. Natten därefter »frös det starkt på,
att deras kläder var av is så styva som harnesk».
En annan officer förtäljer om sitt regemente, att det
»måste ligga efter det kalla badet på bara fältet, som var så
stort och flackt, att därpå ingen vedsticka fanns, varmed
den frusna soldaten kunde sig värma och torka. Några
gamla hjul, som fördes vid sjukvagnarna, blevo väl därtill
brukade men kunde alls intet förslå hela natten över». —
Vårflöden på ryska stäppen mitt i februari! Naturmakterna
voro oblida mot hjälten från Norden.
Men konungen delade sina bussars alla lidanden och,
som karolinen Björck säger, »när något fanns, sörjde kung
Karl för oss». Därför blev soldaternas beundran för honom
densamma i alla skiften. Villigt gingo de dit konungen
befallde. Vart det bar frågade de ej efter; det var nog, att
kung Karl ville så ha det. De tänkte, som en officer skriver i
ett brev, »att den store Guden, som så underligt har fört vår
stora och ärorika konung, han lär ock föra honom på den
marsch, som oss, Sveriges barn, nyttig är». Karolinerna
voro fullt och fast övertygade om att »när konungen själv
var med, kunde de aldrig förlora en batalj». Var och en i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
