Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Från ryska gränsen till Pultava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stridbaraste av alla kosacker. Deras hövding, vars namn
återgives omväxlande Hordienko och Gordjejenko, var
fylld av ett ursinnigt hat mot allt vad ryskt hette. Den 26
maj sammanträffade han med Mazepa och begärde genom
honom svenske konungens beskydd. Nu blev det en
bullersam bankett med storordiga festtal. Enligt gamla vanan
togo de druckna zaporogerna diverse bordskärl med sig, då
de stego upp från taffeln. Bordsseden gillades emellertid
icke av Mazepas hovmästare, som siälv var drucken, utan
han började utfara i skymford mot de ärade gästerna.
Då måste Mazepa gripa in och lugna sina gästers
upprörda känslor genom att utlämna den stackars hovmästaren
åt deras lekfulla raseri. Först kastade de honom som
en boll mellan sig, och sedan stucko de ihjäl honom med knivar.
Dagen därpå visade Mazepa sin gäst vägen till det
svenska lägret, och Hordienko fick audiens hos Karl XII. Han
tackade konungen på latin för hans beskydd och strävan
att befria kosackerna från den ryske tsarens förfärliga ok
och förklarade, att hans kamrater voro villiga att »offra
livet och gripa sig det heliga verket an i full förtröstan på
en lycklig utgång». Efter audiensen undfägnades de
förnämsta kosackerna av Rehnsköld »och voro mycket lustiga».
Det festades i tre dagar, så att Mazepa blev sängliggande.
Vid avskedet skulle tio kosacker få företräde hos Karl
XII, men på det villkoret att de ej drucko något före
middagen, enär, som det sades dem, »konungen ej tål druckna».
Då de stridslystna zaporogerna vid denna audiens
begärde att genast få slåss med moskoviterna, berömde
Karl XII deras krigiska nit men förklarade, att de måste
ge sig till tåls och avbida det lämpliga tillfället. De
kastade då sina mössor i luften, svängde sablarna och skreko
i vild förtjusning.
Det intryck, Josias Cederhielm fick av Hordienko, var,
att »det är en allvarsam busser, som dock måste tjuta
med ulvarne, d. v. s. hålla sig föga annars än de gemena,
vilka äro ett mycket naturelt och grovt sällskap: plumpa
i gärningar så väl som åsyn, begivne på brännvin och skryta
värre än någon gascognare». Liknande iakttagelser har
Hermelin också gjort. Han skriver i ett brev till Barck den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
