Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - En karolin som krigare och familjefar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock så långt ifrån, att du kan få ett litet fårhus eller annat emellan.»
En annan gång heter det: »Om den gula fålen intet vill
fort, så gör dig av med honom, att en behöver icke kosta fo’r
på honom. Jag har måst giva för mitt avancement 100
dukater till kansliet, så att rättnu begynner pungen ropa på hjälp,
och nu får vi inga månadspenningar. Gud vet var utav bliver.
Kära mitt lilla hjärta, låna inga penningar bort, om Gud giver
oss några, och akta dem väll».
I ett brev från april 1706 erinrar Stålhammar hustrun om
att han för några år sedan skrivit till henne att »låta köra
hem brav timmer till Änghult. Låt se», fortsätter han, »gör
det och upptinga hos socknemännerne där omkring, att jag
får spån därtill, nog att täcka en stor byggning, som jag
tänker uppsätta och hava min plaisir av, om Gud vill, jag
kommer hem.»
Man förstår vid läsningen av dessa brev bättre, varför Karl
XII inte tyckte om, att hans karoliner gifte sig. Den, som
inte har huvudet fullt av bekymmer för dem där hemma,
han ger sig med gladare mod i krigets stora äventyr än den,
som är bunden med familjelivets band.
Men så innebar detta band å andra sidan det kanske bästa
skyddet mot mycket av det elände, som krigarlivet i
kvarteren förde med sig, ett hemskt kapitel, som Stålhammar berör
i ett brev från Varsjava i augusti 1705, då han skriver: »Gudi
ärat: allt krigsfolket är tämmeligen friskt och välbehållet,
så när som dem, vilka bära favörer[1] av detta vackra kåta
fruntimret, som överflödigt här finnes. Gud bevare var ärlig
man ifrån dem!»
Jon Stålhammar var ej heller den som svek den tro, han
lovat sin maka. I december 1706 slutar han ett brev till
henne från Sachsen med »den oförändrade försäkran, att
jag skall vara och förbliva intill min död, fast här är vackert
fruntimber, din trognaste man och hörsammaste vän och tjänare».
Till barnen gå ständigt familjefaderns tankar. Så skriver
han till hustrun: »Bed våra kära små barn frukta Gud och
studera flitigt, att de uti Herrans fruktan kunde tillväxa,
och att de, när Gud giver dem ålderen, kunde förtjäna sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
