Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - En karolin som krigare och familjefar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Allra käraste min hustru och endaste vän här i världen!
Jag kan fast beklageligit till känna giva, huru såsom vår
käre son Jan Adolf Stålhammar medelst sin på slaget
undfångne blessyr och sedermera tillstötande hetsige sjukdomar[1]
efter Guds vilje måste sätta livet till. Jag sörjer högeligen
över det frånfället och är av hjärtat sorgse. Men vad skall
man göra utan alltid underkasta sig Guds nådige vilje och
behag, som uti allting är den bästa — det må tyckas för våre
människotankar så eller så. Han är av alla där vid
regementet för sin skickelighets och hurtighets skull storligen
beklagad. Men Gud höll honom kär. Därföre skyndade han
honom bort ifrån det myckna onda, som vi måst nu utstå.
Och går väl nu mången brav svensk man in uti Ryssland, men
står till Gud och lyckan den, som slipper därifrån. Gud stå
oss bi för Kristi skull!»
Brevet åtföljes av ett postskriptum, som slutar sålunda:
»Rätt som jag hade förseglat detta, föll fienden in på mina
drängar, som voro ute att furagera, och ihjälslog 4 drängar
samt min profoss och borttog 8 stycken hästar för mig.
Drängarne voro alla svenska, varibland var Carl och Daniel.
Gud må nu veta, huru jag kommer till rätta — det var alltför
stor olycka på en gång. Gud hjälpe mig, fattig man!
Jag ville önska, att jag vore väl härifrån; men nu äro vi så
långt borta, att en ingenstans kommer utan måste hålla ut
med. Gud hjälpe mig tillrätta. Farväl!»
Det var det sista brev, Stålhammar skrev hem —
åtminstone det sista, som kom hem. Det skrevs från Mohilev den 1
augusti 1708. Och nu ligger i samlingen följande utdrag ur
ett brev från hans efterträdare vid regementet till dennes fru:
»Vår redelige Jon Stålhammar, som för detta varit vår
överstelöjtnant, är den 3 november genom döden avgången efter
en svår och långlig sjukdom, och jag efter min aldrakäraste
Guds behag och min konungs nåd är den 4 december benådad
med överstelöjtnants fullmakt i hans ställe här vid vårt
Smålands regemente till häst.»
Ukrainas jord gömmer den gamle karolinens ben.
Litteratur:
Ellen Fries, Teckningar ur svenska adelns familjeliv i gamla tider: saml. II; häft. kr. 3:—.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
