Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Pultavas belägring. Konungen blir sårad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under inspektionen ville konungen över en äng rida helt
nära inpå ett av fiendens verk för att kunna noga
betrakta detsamma. Men knappt hade han och Lewenhaupt
kommit ut på ängen, förrän fiendens kulor »tjockt nog flögo
dem om öronen». Förgäves bad Lewenhaupt konungen att
icke så blottställa sin person.
I detsamma, berättar han, »blev ock min häst, uppå
vilken jag red, skjuten i länden, så jag sade till Hans Maj:t:
’Nådigste herre, nu är min häst skjuten. Jag beder Eders
Maj:t för Guds skull: låtom oss rida hädan! Här är ingenting
att göra utan att kläda skott.’ Konungen svarade mig: ’Det
skadar ingenting; I fån väl en annan häst igen.’ Och så red
han närmare intill fiendens skott och lät sin häst sakta och
i skritt gå omkring i en ring. Som jag på något sätt ville bringa
min nådiga konung utur denna onödiga faran, så ställte jag
mig ovillig och sade: ’Här är ingen generalspost; jag rider
min väg’ och red så fort, då Hans Maj:t sakta följde efter.»
Vid underrättelsen att fienden sökte övergå strömmen
på några andra ställen jagade konungen dit. Lewenhaupt
skaffade sig en annan häst och följde efter, så fort han
förmådde. Han fortsätter: »Av fienden hade imellertid en hoper
suttit av och lagt sig med sine räfflade byssor bakom en
långlig höjd, som var nära intill strömmen, varifrån de kunde över
strömmen skjuta på var och en av oss, som kom vägen nerföre
till strömmen, som på en fågel. Åtskillige av vårt folk blevo
uti nedergåendet ihjälskjutne och blesserade, och Hans Maj:t
red dock där av och an, likasom alldeles ingen fara hade varit.»
Då träffar en av fiendens kulor Karl i foten. Men ingen
kan märka på honom, att det är något allvarligt. Han blir
visserligen blek av smärtan men fortsätter att med samma
lugn som vanligt utdela sina befallningar. När Lewenhaupt
möter honom och ser, att han är »alldeles bleknader i
ansiktet», säger han: »Gud bättre oss, nådigste herre, huru är
det fatt? Sen Eders Maj:t nu, haver jag icke nogsamt sagt
det och alltid fruktat därföre?» Konungen svarade: »Det
är bara i foten. Kulan sitter inne; jag skall låta skära ut
henne, att det visslar efter», och så rider han med sin
söndertrasade fot tillbaka till löpgravarna.
Han samtalar där med Gyllenkrok, utan att denne kan
märka, att han har en svårt sårad man framför sig. Tvärtom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
