Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Slaget vid Pultava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från solens uppgång uti ellova klocketimmar continuerligen [1]
fäktat». Men in i det sista göra enskilda rytteriavdelningar
täta, dödsföraktande anfall i fiendens rygg och uppehålla
därigenom förföljarne, så att huvudstyrkan av kavalleriet
och en del av infanteriet åter kan samla sig längre söderut.
Denna sista hänsynslösa kraftinsats avvänder katastrofen.
Så länge något regemente var i elden, kunde ingen förmå
Karl XII att lämna slagfältet. Det säges, att i det ögonblick,
då soldaterna började vika, skall han ha tillropat dem:
»Svenskar!» — bara detta enda ord, som dock kraftigare än något
annat minde karolinerna om deras plikt i farans stund. Hans
bår träffades av en kula, som splittrade en av skalmarna,
och båda hästarna, som buro den, blevo skadeskjutna, »den
ena uti bogen och den andra uti låret», berättar Hultman och
tillägger: »Dock gingo de lika fullt någorlunda.» Medan man
lagade båren, föllo flere av drabanterna och gardessoldaterna,
som stodo runt omkring. Till slut blevo hästarna dödade,
och båren krossades av en kanonkula. Då måste konungen
låta den trogne Hultman lyfta sig upp på en häst, och när
djuret fick ena foten bortskjuten av en kanonkula, kom
Karl upp på en annan springare, som tillhörde
drabantlöjtnanten Johan Giertta, broder till Kristian Gierta, vars
dagbok vi förut då och då tittat i.
I det adelsdiplom, varmed Karl XII sedan belönade sin
uppoffrande räddare, står skrivet, att Giertta gav konungen
sin häst »uti ett tillfälle, där han varken kunde få någon
annan i stället eller finna någon undflykt utan sitt liv
frimodigt till spillo gav».
Johan Giertta hade gått med i slaget, fast han ännu led
av sina sår från en föregående drabbning, där han fått ena
benet genomskjutet. Nu syntes han vara förlorad. Ty
ögonblicket därefter kommer det ryska infanteriet
framvältrande och sopar med sig den ensamme svensken. Men
tack vare en beundransvärd sinnesnärvaro räddar han sig:
han bara helt lugnt följer med de ryska kolonnerna, tills
han får tillfälle att förena sig med de sina igen. Då
kommer han med sin broders hjälp upp på konungens handhäst
Brandklipparen, som en stalldräng just leder förbi.
Brandklipparen är den märkligaste häst, som omtalas i
våra hävder. Det var på honom, som Karl XI satt upp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
