Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Kapitulationen vid Perevolotjna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ojämförligen värst drabbat infanteriet, hade detta
vapenslag så betänkligt försvagats, att någon ny offensiv icke var
att tänka på, förrän man fått förstärkningstrupper. Till
dess gällde det att söka rädda återstoden av armén.
De våras reträtt gick söderut på högra stranden om Vorskla.
Om de ginge över floden, skulle de komma in i en trakt,
där det, såsom Lewenhaupt skriver i sin berättelse, låg flere
kosackiska småstäder, i vilka armén kunde förse sig med
proviant. Generalen beräknade också, att man efter 10—12
dagars marsch skulle kunna rädda sig till Perekop »uti
Krimska Tartariet». Och att komma över Vorskla var icke
svårt. Vid dess nedre lopp funnos tre övergångsställen, där
man »kunde mycket väl rida genom» för att använda
Lewenhaupts ord. Han tillägger också: »Hade vi tagit denna
vägen, så hade icke allenast trupperna utan ock artilleriet
och bagaget väl kommit igenom, och fienden hade intet
längre efterföljt oss.»
Olyckan var emellertid, att ingen ledande kraft nu längre
tog hand om armén. Redan på aftonen av Pultava-dagen gled
befälet åter ur den sjuke konungens händer. Naturen tog
ut sin rätt, sårfebern omtöcknade även detta underbart klara
huvud och förlamade hans järnvilja. Karl hade icke längre
något medvetande av vad som passerade. När man kom
fram till första övergångsstället, var konungen enligt
Gyllenkroks uppgift »helt utfatigerad» av sårfebern i förening
med själsspänningen och den senaste dagens kroppsliga
ansträngningar. När hans sår blivit omsett, somnade han
genast. Det var strax före daggryningen den 29 juni.
Men vilan blev kort. Det kom ett rykte, att fientliga
trupper voro synliga. Då gick hovintendenten Düben och väckte
konungen med underrättelsen, att ryssarne tycktes vara i
annalkande, och att man måste fortsätta marschen, såvida
det var förenligt med Hans Maj:ts vilja.
Utmattad som Karl var, svarade han blott: »Ja, ja, Düben,
gör som I vill!» Ett sådant svar, riktat av Karl XII till en
person, som ej hade något befäl vid armén, är så stridande
mot konungens chefsnatur, att man, som Stille anmärker, får
det intrycket, att det är en halvt medvetslös man, som
fullkomligt passivt svarar sin omgivning: »Gör som I vill!»
Det blev under sådana förhållanden ingen fråga om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
