- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / IV. Karl XI:s och Karl XII:s tid /
746

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Kapitulationen vid Perevolotjna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gud bättre, jag vet allt för väl, vad jag säger. Här som vi nu
stå, är intet annat att tänka uppå än antingen att bliva
krigsfångar eller alle massakrerade.» Konungen svarade:
»Ja, först skall det smälla. Och», tillade han om en stund,
»när mitt folk ser mig rida främst, komma de ej mera ihåg
den olyckan, som är förbi, utan gripa fienden an med samma
kurage som tillförene, då jag varit med och ryssarne alltid
fått hugg.» Då generalmajor Sparre kom till och förenade
sina böner med Lewenhaupts, sade konungen blott: »Låt
bli mig!» Men efter en stund kom Creutz och talade med
Karl och framhöll för honom, att om han nu lämnade armén,
kunde han »hava många utvägar att upprätta sitt folk». Den
tanken synes äntligen ha förmått honom att ge efter.

Då Karl bestämt sig för att gå över Dnjepr, anmodade
han Lewenhaupt att följa med. Konungens mening synes
ha varit, att Creutz skulle lämnas kvar hos trupperna som
högste befälhavare. Men Lewenhaupt ansåg såsom äldste
general, att det var hans plikt att kvarstanna vid armén,
och gjorde anhållan därom, vilken även beviljades. Sitt
bifall gav dock Karl under den förutsättningen, att generalen
skulle föra trupperna över Vorskla till Otjakov. Lewenhaupt
förklarade också för konungen, att om han finge natten och
morgondagen fri för någon stark och med infanteri
ankommande fiende, så hoppades han kunna rädda trupperna.

I ett brev, skrivet den 14 december 1712 till systern Ulrika
Eleonora, säger Karl XII: »Jag ärnade själv intet gå därifrån
i förstone utan betänkte mig länge.» Men han ändrade sig
därför att, som han säger, »mig försäkrades, att order skulle
efterkommas och att ofelbart vi skulle mötas vid Otjakov».
Då han för sitt sårs skull ej kunde uträtta något till häst, så
ansåg han det bäst att i förväg bege sig till Otjakov, så skulle
han därifrån kunna underrätta den svenska hären i Polen
om rätta sammanhanget med slaget samt meddela den, att
han med de trupper, som nu lämnades under Lewenhaupts
befäl, skulle draga sig in i Polen. Konungen tillägger, att
»om Lewenhaupt intet hade försäkrat mig högligen härom,
så hade jag intet lämnat honom där; men han bjöd sig själv
ut till att få antaga överkommandot».

Karl XII och Lewenhaupt skildes således med en dylik
överenskommelse. I avskedets stund yttrade generalen:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/4/0748.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free