Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Kapitulationen vid Perevolotjna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig hellre uti Dnjeprströmmen, under det de höllo på att
simma över. Många föllo uti kosackernas händer, och
åtskillige, som kunde, gingo över till fienden.» Creutz såg, hur
»somlige hade bundit ihop smala stänger, gamla bondevagnar
och små flottar, varmed de stodo uti strömmen och kunde
icke någon vart komma». Och då han ropade till sig de tre
regementschefer, som befunno sig i närheten, och gav dem
en uppsträckning för att de låtit det komma därhän,
»förbannade de sig på att de ej kunde styra folket». Det oaktat
fick Creutz regementena att sitta upp, fast det gick trögt.
Nils Bonde säger i sin levernesbeskrivning: »Vi voro härunder
i ett dåligt tillstånd. Inga order hörsammades mera, intet
regemente var samlat. Var och en gjorde vad han ville.
Vårt eget bagage skövlades, och var och en trakterade sig
på det bästa av vad som fanns.»
Det kunde ju ej gärna vara annorlunda efter vad som hänt.
Men exempel saknades å andra sidan ej på att vid
regementen, där en kraftig hand grep in, gåvo karolinerna åter vackra
prov på sin gamla disciplin. Om åtskilliga avdelningar har
man bestämda uppgifter, att de sutto upp eller åtminstone
voro i ordning därtill.
Om den avdelning, som stått på vakt uppe på höjden
närmast norr om Perevolotjna, berättar Creutz, att den
retirerade för fienden, men att ryttarne utforo i skymford mot
den kornett, som kommenderade dem, därför att han ej
ville hålla stånd. »Och likafullt rände de», anmärker Creutz.
Tacka för det, när inget befäl fanns, som ville föra dem
fram! Men när Creutz själv kom tillstädes och tillropade
dem: »Stå I då! Om icke officeraren vill stå, skall jag väl få
råd med honom», så fick han dem att vända och drev med
dem de fientliga kosackerna tillbaka.
Lewenhaupt gjorde nog vad han förmådde för att få
ordning på folket. Han försäkrar, att han »hölt på med
trupperna allt vad han kunde, men allt förgäves». Men det är
uppenbart, att generalen, med all sin goda vilja, lika litet räckte
till nu som på marschen genom Lithauen. Här hade behövts
en karl med helt annan kläm i. Till råga på olyckan befann
sig Lewenhaupt vid detta tillfälle i ett tillstånd av kroppslig
svaghet. »Jag var», säger han, »trött, förtretelig, plågad av
hettan och hade därjämte en diarrhée.» Föregående dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
