Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Kapitulationen vid Perevolotjna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha sett, hur hans kroppsliga och andliga styrka fallit ihop.
Och sedan — vad hade väl detta krig för mening längre! Var
det inte så gott att ge sig fångna, få fred och bli hemskickade?
Så ha kanske både Lewenhaupt och många andra tänkt.
Mot dem, som ogillat Lewenhaupts steg, försäkrar
generalen på sitt samvete, »att Gud ännu igenom en särdeles nåd
hade lämnat mig mitt hjärta uti bröstet, då det för största
delen av de andra satt uti böxorna — jag tager», tillägger han,
»alle för döden oförskräckte redelige män och soldater undan
och talar om största delen av vårt folk».
Ingen tvivlar heller på Lewenhaupts mod och välmenande
syfte — men kraften hade behövt vara en annan. Han
hade vid Perevolotjna »glömt bort konsten att befalla. Den
följer endast den, som är säker på sig själv, och Karl hade
tagit den med sig på andra sidan floden.»
Lewenhaupt har även — och det kan behöva tilläggas:
på fullt allvar — försvarat sig med att åberopa
bestämmelserna i Femte Mosebok, att »ämbetsmännerna skola
ytterligare tala med folket och säga: ’Vilken som rädder är
och förskräckt hjärta haver, han gånge sina färde och blive
hemma, på det han icke skall göra sina bröders hjärta
förskräckt, som hans hjärta är.’» Han stöder sig också på
Domareboken och första Mackabéerboken, försvarar sig således
med föredömen av så forntida generaler som Gideon och
Judas Mackabeus, en argumentation, som måste lämnas
åt sitt värde.
På ryska sidan var man överraskad över att så lätt ha fått
de fruktade karolinerna i sitt våld. Menschikovs uppfattning
framgår av det brev, han i glädjen över kapitulationen
genast sände tsaren. Det heter där: »Lewenhaupt uppställde
sitt folk i stridsordning, men då vi sågo, att fiendens antal
ej var ringa utan uppgick åtminstone till omkring 8,000 man,
funno vi genast, att om vi inläte oss i strid med denna
talrika och till förtvivlans dödsförakt bragta styrka, skulle den
icke kunna avlöpa utan stor förlust för oss. På samma gång
som jag ställde upp mina trupper i slagordning, sände jag
därför min generaladjutant till Lewenhaupt för att
föreställa honom, att det för honom icke fanns någon annan
utväg än att giva sig, med eller utan villkor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
