Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Karl XII:s färd över stäppen från Perevolotjna till Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de svenske. Bassan[1] hade jämväl förbjudit turkarne att
intet stegra deras varor, vilket de då så noga efterlevde,
att man i lägret fant alle varor för fast bättre köp än i staden.»
»Här stodo vi sedan», berättar Agrell, »några dagar och
hörde var afton en brummande musique utur staden med
trummor, pipor och vad mer som skråla kunde.»
Länge dröjde det emellertid ej, förrän Karl XII fick en
anmodan från seraskiern att flytta över till andra
flodstranden för att ej riskera att bli överfallen av förföljande
moskoviter. Men en dylik försiktighet ville Karl inte höra talas om,
vilket gjorde guvernören »helt altererad och illa till mods» —
för att använda Norsberghs ord. Det berättades nämligen,
att hans herre sultanen, till straff för det ovänliga bemötande,
paschan av Otjakov visat Karl XII, tillskickat bemälte
pascha »ett silkesstreck, som då skulle vara dödsens
sändningebud». Norsbergh påstår också, att paschan i fråga
verkligen blev »av samma berörde silkes-streck strypter till
döds, aldenstund han intet bättre hade förskyllt». I
verkligheten gick dock paschan, åtminstone den gången, fri för
denna i Höga portens historia ej ovanliga slutuppgörelse
efter en längre tids ämbetsförvaltning. Det säges, att Karl
XII skall ha trätt emellan för honom och räddat hans liv.
När nu emellertid seraskiern av Bender såg, »att Hans
kungl. Maj:ts stora och oförskräckta hjärta intet fruktade
någon fara eller olycka, så bad guvernören dock i all
underdån-ödmjukhet, det Hans kungl. Maj:t då täcktes låta sig
beveka för de sine många grå hårs skull, ty eljes, sade
guvernören, skulle det sedan komma att kosta hans ålderstigna
huvud, så framt Hans kungl. Maj:t med sitt förnäme
medfölje något olyckeligit vederfors.»
Då först lät Hans Maj:t äntligen övertala sig att med sitt
följe gå över floden »och nederslog sitt campement strax
emellan staden och strömmen uti en liten vacker ekskog».[2]
Litteratur:
Stanislaus Poniatowskis berättelse om sina öden tillsammans med Karl XII. (Översättning i Historisk tidskrift för år 1890.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
