Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En livsglädjens sångare - Johan Runius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mantel såsom det borgerliga Stockholms bröllops- och
begravningspoet. I dessa kretsar hade han sina verkliga
vänner, och för att glädja dem rimmade han oförtrutet ihop
dikter vid högtidliga tillfällen på samma gång, som han i
festligt lag tömde bägaren. Hans smak för druvans safter
har vår förste litteraturhistoriker, Johan Henrik Lidén, på
märgfullt 1700-talsspråk uttryckt med de enkla orden
»Runius söp brav». Förvisso har han också varit ej blott en
oförlikneligt »lustig» utan ock en »fuktig broder».
Med frikostig hand strödde han omkring sig sina
tillfällighetsdikter blott för att göra vänner glada, aldrig för att få
ihop pengar. I sin dikt »Rimdantz i fastlagen» utmålar han
med åskådlig kraft versmakeriets vedermödor, hur den
lungsjuke skalden med döden i faggorna rimmar och hostar om
vartannat men dock måste fram för att få andra glada. I
sin gränslösa händighet i att handskas med rim och meter
låter han, som Schück så karakteristiskt uttrycker det,
»rimmen dansa en grotesk slängpolska med varandra»:
»Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock falas och älas!
Gör icke jag var dag grift-skrift, gift-skrifter[1] ogifter!
Rimmar och hostar iblann var om ann’ icke tungan och lungan!
Hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor
Bli då min död och dagliga bröd slika persar å versar!
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse;
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.
Allt för trått[2] gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många, de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke’ så mycke.»
Öhlström, fuller som ett fat,
gick från vinet,
föll på skrinet,
mötte svinet
och skrek: ’Hej, goddag, kamrat!’»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>