Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid gällde det för Danmark att ej börja krig, förrän
tillfället bleve gynnsamt. Annars kunde det gå som på Karl
X:s tid, då man trodde sig vara säker för svenskarne, medan
de kämpade borta i Polen, men plötsligt blev utsatt för den
oangenäma överraskningen att se dem söderifrån bryta in i
Jylland. Med tanke härpå satte danska regeringen nu som
sitt mål att skaffa sig en barriär mot ett svenskt angrepp
från tyska sidan, och en sådan barriärmakt såg man i
Preussen, som hade ett gott öga till Sveriges tyska besittningar.
Fredrik IV sparade ej heller på anmaningar till Preussens
konung att följa sin faders, den store kurfurstens, exempel
och i tid stäcka Sveriges makt. Men Preussen hade i Fredrik
I en försiktig regent, som ej var lätt att vinna för en så
äventyrlig politik. Han drogs för resten mer och mer in i Englands
och Hollands intressen mot Frankrike och fick därför just
ingen kraft till övers att sätta in mot Sverige.
Danska regeringen försummade emellertid ingalunda att
verka på andra håll. Oförtrutet bearbetade den även
sjömakterna och sökte inge deras ledande statsmän starkast
möjliga farhågor för att Karl XII ämnade ställa sig på
Frankrikes sida. Hans inryckande i Tyskland vore, sade man, helt
säkert förspelet till ett återupptagande av Gustav Adolfs
politik från trettioåriga kriget. Kunde väl England och
Holland då overksamma åse den hotande faran av ett nytt
svenskt-franskt förbund?
I samma mån, som Karl XII trängde längre in i Ryssland,
skingrades danska regeringens farhågor för att han helt
plötsligt skulle komma tillbaka. I samma mån blev också
Preussens hjälp mindre behövlig, isynnerhet som de ryska
diplomaterna visade en tilltagande iver att förmå Fredrik
IV och August II till att falla Karl XII i ryggen. Till den
ändan bjödo ryssarne så väl stora subsidier som hjälptrupper
för ett anfall på Sverige och Polen, vilket skulle splittra de
svenska stridskrafterna. Ja Hans tsariska Maj:t var till en
början tacksam, om Danmark bara ville »göra en grimas»
mot Sverige.
Efter Karls avmarsch till Severien och Lewenhaupts olycka
vid Ljesna fann Fredrik IV också tiden vara kommen att
meddela ryska sändebudet sin föresats att angripa Sverige,
så snart tillfället bleve gynnsamt nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
