- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739 /
38

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slaget fick han uppleva det egendomliga skådespelet att se
11—12 000 man komma och lägga ned sina gevär för hans
fötter, under det han själv blott hade 600 man kvar under
sitt befäl — och dessa utan ett skott i gevären.

Stenbock fick naturligtvis här sin andel i det rika bytet.
Men han hade också gjort stora förluster, ty alla hans
hästar hade stupat under de svåra strapatserna på tåget
till Narva. Hans drängar hade också samtliga sjuknat på
vägen dit.

Två dagar efter slaget utnämnde Karl XII honom till
generalmajor, och sedan spelade han, som vi ha sett, en stor
roll både som fältherre och som rolighetsminister under Karls
polska krig. »Lille bocken» var också genom sitt glada lynne
mycket populär inom armén. Vilket dock ej hindrade, att
han kunde råka ut för häftiga sammanstötningar, såsom med
den hetlevrade generalmajor Meijerfeldt, som en gång efter
en stunds ordväxling inför hela regementet »hötte åt honom
med knytnäven» och »genom otillbörliga åthävor visade
honom sitt förakt». Saken drogs inför krigsrätt, men på
konungens befallning blev tvisten bilagd i godo.

Den lille bocken var nog inte heller alltid så lätt att komma
överens med, ty det ville inte mycket till för att han skulle
misstänka en medtävlare för intriger, och då kunde hans
lynne snart vara ur jämvikt.

Krigarens yrke hade sina sidor. »Gud give ända på detta
kriget — vi lära krepera någet var», skriver han redan i
augusti 1701, och i ett brev från mars 1702 heter det: »Om
vi få göra ännu fler så ansträngande fälttåg som under dessa
veckor senaste året, så känner jag, att min kropp icke kan
härda ut och jag måste bli kasserad vid 40 års ålder, om Gud
låter mig leva.»

Från krigets grymma och uppslitande värv längtade han
till sina kära därhemma. »Hälsa mina små!» skriver han
t. ex. i september 1702 till sin hustru. »Gud give, jag snart
finge pussa och krama dem alla.» Och en månad senare låter
det så här: »Embrassera[1] mina små tendrement![2] Gud ge,
jag hade en här för att leka med ibland! Gud vet, huru jag
längtar hem till min ängel.»


[1] Kyss.
[2] Ömt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/5/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free