Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Ramlösa hälsobrunn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under ett sådant torkår släckte även de sjuka sin törst
därmed och »funno en behagelig smak däri» — berättar
Döbelius i sin »Beskrifning om Ramlösa Hälso- och Surbruns
uppfinnande». Då Ramlösavattnet »bekom dem väl samt
näst törsten jämväl stillade fältsjukan och de sålunda
kommo sig märkeligen före, så blev sedan överallt detta vattnet
med stor nytta brukat, in specie[1] mot förbemälte sjukdom».
I anledning härav var det, som Döbelius själv fann sig
föranlåten att resa till Ramlösa år 1706 och »examinera vattnets
egenskap» samt »själv dricka därav i stor kvantitet». Han
fann då, att »denne källan med största skäl och rätt borde
kallas en hälso- och surbrunn. Alltså var det», skriver han,
»än ytterligare min ämbetes plikt och skyldighet att kungöra
och utsprida det, på det en sådan stor skatt och Guds gåva
ej längre förgäves måtte bortrinna utan var och en efter
sjukdomens beskaffenhet få hjälp och förnöjelse därav.»
Den »Relation om Ramlösa surbrunn», som Döbelius
publicerade året därpå, hade så kraftig verkan, att vid brunnen
»infunno sig över 1,000 människor, som efter deras förra vana,
med åtskilliga vidskepelser och någre fyrkars offrande, drucko
av detta vattnet några gånger. Somlige togo en del vatten
hem med sig, förmenandes hava gjort nog därmed. Men
isynnerhet undrade de storligen på, det jag ville råda dem
till att bliva där kvar några veckor och därhos bruka någon
medicin. Och som de denna gången intet berett sig därpå,
så begåvo de sig hem till sin hushållning igen. De personer,
som satt sig före att bruka vattnet ordentligen, voro i allt
ej mera än 40.» Men med dem gjorde Döbelius »en lycklig
begynnelse» på sommaren 1707 i denna härliga trakt, där
brunnsgästerna kunde njuta ej blott av det hälsobringande
vattnet utan även av »plaisirliga» spatserturer i »angenäme
skogar och lundar, där man kan se åt sjön och sundet» såsom
Döbelius i hänförda ordalag uttrycker sig. »Och har man fast
dageligen», påpekar han, »men isynnerhet när flottar och
convojskepp ankomma eller igen avsegla, ett stort plaisir,
så väl av den angenäme prospecten[2] som av deras
salutationer[3].»
Nedanför källan »löper en bäck allt ända fram uti dalen,
och på bägge sidorna om bäcken finns ett mycket angenämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
