Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hindrik Köpkie» i Stockholm, blir rörd, när han här i fjärran
land betänker »all nåd, gunst och benägenhet», som bevisats
honom av far och mor, »som mig uti min ungdom så väl har
oppfött, låtit mig lärt att läsa samt mig uti alla vackra
kristeliga dygder inrättat. Jag har det intet förrän nu kunnat
besinna», tillägger han. — Jojo.
Vad de politiska förhållandena beträffar, är händelsen
vid Pruth föremål för ett ogillande omnämnande av honom,
liksom av Demin, som relaterar den gängse uppfattningen,
att »den stora visiren, som hade kommando vid den turkiska
armén, lät besticka sig med penningar och lät så tsaren med
sin hela makt gå sin väg». Annars märker man inte mycket av
storpolitiken i dessa brev, vilkas författare ju också voro
ålagda den strängaste tystlåtenhet i dylika frågor.
Till sist en i all sin enkelhet gripande bild av en svensk
soldathustrus öde. Brevskriverskan, som heter Annika
Andersdotter Frifelt, berättar för sin mor, att hon måste,
»jag som alla andra, slita min tid här i denna bedröveliga
och vitt avlägsne orten, med sorg och bekymmer ej vetandes,
när eller huru snart vår förlossning härifrån varder
kommandes, utan måste det alltsammans ställa i Guds nådige behag
och försyn». Om hennes öden för övrigt förtäljer brevet, att
hon »icke allenast varit så olyckelig, att jag miste min kära
man vid Pultaviske slaget, utan ock därpå vid
Dnjepr-strömmen förlorat allt vad jag någonsin ägde och med stor
livsfara kom med denne lilla hopen hit å denne orten, varest
jag ock sedermera har i Jesu namn tagit och bekommit en
annan man, med vilken jag ock har en liten flicka fött, som
nu snart är ett år gammal. Gud, han hjälpe mig med min
kära make och barn att få den hugnaden att sitta en gång
hos eder i Stockholm med frid och hugnad, samt att alltid
förspörja goda och hugneliga tidender från eder och vårt
beträngde kära fädernesland, som nu synes i allsomstörsta
nöd och fara!» Till sist klagar även hon över att ingenting
få höra hemifrån: »Jag har väl många gånger skrivit men nu
snart på femte året ingen bokstav bekommit. Därföre må
nu Gud veta, huru det tillstår.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
