Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inför möjligheten till en stor framgång och råkar hålla hela
nationers öde i sin hand. Då ryggar han tillbaka och vet icke,
hur han skall bära sig åt. Så begav det sig, att storvisiren
kom till korta gentemot tsarens sluge underhandlare, den
forne schackerjuden Schafirov, som fått rang, heder och
värdighet av det heliga ryska rikets vice kansler.
Samtid och eftervärld ha ej kunnat förstå saken
annorlunda, än att turken låtit muta sig; och det är en allmänt
känd berättelse, att Katarina samlade ihop sina smycken
samt alla andra dyrbarheter, som funnos inom lägret och
därmed räddade både sin gemål och ryska armén. Men
något bevis på att det tillgått så, har man icke. Vad man
emellertid har allt skäl att antaga är, att storvisiren nog ej
skulle ha låtit det gå så som det gjorde, om han ej vetat
med sig, att hans säkraste stöd, den turkiska aristokratin,
var fullt nöjd med det resultat, han vunnit genom freden,
nämligen att Asov skulle återlämnas till Turkiet. Och inom
armén var det ingen fara för revolt. En förbittrad pascha,
som kommenderade en albanesisk trupp, berättade
nämligen för den franske köpmannen och resenären De la
Motraye, som för tillfället befann sig i turkiska lägret, att
sultanen långt förut låtit avrätta de bästa officerarne i armén,
därför att de varit upproriska mot hans broder, och i deras
ställe satt »poustes, ett uttryck», tillägger De la Motraye,
»som turkarne begagna om oerfarna unga gossar, vilka de
använda till skamliga ändamål».
När Karl XII kom ridande till lägret vid Prut, höllo de
sista ryssarne på att avtåga. Genom Poniatowski fick han
snart veta, hur händelserna stodo. Han erhöll nu en
inbjudan till storvisirens tält. På vägen mötte han visiren och
khanen till häst. »Den stolte otrogne» rörde lätt vid sin hatt,
red fram till tältet samt gick in och »satte sig på soffan överst,
vid Mahomets fana». Kiajan[1] beskrev sedan för sultanen,
hur smutsiga hans ridstövlar hade varit. Efter en liten stund
kom visiren in och gjorde en bugning samt satte sig på
samma divan. Sist satte sig även khanen, närmast konungen.
»Den stolte otrogne» gick fullständigt i stil med det
orientaliska lugnet mitt i händelser av världshistorisk innebörd.
Alla tre sutto där först moltysta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
