Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Kalabaliken i Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värdighet och lugn av en man, på vilken janitscharerna
alltid satt ett utmärkt värde, och beledsagat av några nävar
dukater, som han kastade till dem och som de slogos om
sinsemellan, hade mycket god verkan.»
De la Motraye berättar, att »de turkar, som mest hade rönt
bevis på svenske konungens frikostighet, nu bedyrade: ’I
skolen få tid på er, och vi skola icke företaga något mot eder.’»
Deras tal besannade sig också, ty då janitscharerna fingo
befallning att angripa, »ropade de högt: ’Olmas, Olmas: det
skall intet ske.’ De rände med stort buller till khanens och
paschans hem och förklarade, att de icke skulle anfalla
konungen, och att man måste lämna honom det uppskov, han
begärt. Några tillade även: ’Orderna äro understuckna’
o. s. v.»
Khanen skummade av raseri och lät paschan höra, att om
han icke förmådde göra sig bättre åtlydd av janitscharerna,
skulle han nog med sina tatarer komma till rätta med
järnhuvudet. Men paschan, som var en mycket slug man,
räddade genom sitt lugna uppträdande situationen, fast Fabrice
nog märkte, att han hade »en stor och sur mine» i sitt ansikte.
Till en början befallde han sina pålitligaste officerare att i
största möjliga lugn föra soldaterna tillbaka till Bender. Sedan
därefter stadsportarna stängts och pålitliga vakter utsatts, lät
han i nattens tysthet de upproriska janitscharernas ledare,
trettio till antalet, stenbehängda bottna i Dnjestr.
Efter dessa förberedelser, utförda med det lugn, som
anstod österlänningens höga värdighet, sammankallade han
i daggryningen den 1 februari de förnämsta janitscharofficerarne
jämte de äldsta i corpsen, framtog storherrns order,
som han lät en kadi föreläsa för dem, och tillkännagav
därefter, att vem som ville fick stiga fram och undersöka sigill
och underskrift för att övertyga sig om att brevet ingalunda
var understucket, såsom en och annan hade djärvts påstå.
Det var ju, tillade han, svenske konungens egen skuld, att
man måst gripa till våld mot honom. Varför hade han icke
hörsammat Storherrns vilja, som icke åsyftade annat än att
»återföra honom frisk och sund till hans eget rike»? Eftersom
emellertid janitscharerna så högt älskade denne konung, att
de av kärlek till honom vägrade lyda sultanens order, kunde
de ju låta femtio eller sextio av de församlade gå till svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
