Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Kalabaliken i Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att anförtro sig i så lättrörligt och oberäkneligt folks händer
fann han givetvis allt för riskabelt. Men på eget bevåg
passade Hård på att i svaret tillägga: »Har ni inte fäktat i går,
så kan ni fäkta i dag.» Enligt Fabrices påstående skall Hård
därtill ha förolämpat dem med det yttrandet, att »om de
intet strax packade sig i väg, skulle han sveda eller skära
skägget av dem» — den största skymf, som kan tillfogas en
österlänning.
»Alltså förbyttes helt hastigt fredens sändningebud till
krigets härolder», och för sina kamrater berättade »härolderna»,
hur konungen av Sverige mottagit dem. Snart voro turkar
och tatarer till ett antal av 10,000 åter samlade till strid mot
det nordiska lejonet och hans lilla skara om 500 man. Som
det var söndag, hade kung Karl »låtit slå och blåsa samman
till högpredikan», berättar Hultman. »Men strax efter prästen
uppläst evangelium, som handlade om när Jesus Kristus
sov i skeppet, ankommo kl. ½9 turkar och tartare
anlöpandes till storm.» Först började deras artilleri spela, och
därefter trängde janitscharernas massor över vallarna under
det vanliga fältropet »Allah, Allah». I ett nu voro svenskarne
som bortsopade från vallen. Striden var för ojämn mot dessa
framvältande massor av vilda, barbariska krigare, låt vara
att dessa hyste en djup beundran för den nordiske hjälten.
Karl XII lär efteråt ha gjort ett slags ursäkt inför Ismael
pascha, för att hans svenskar på vallen icke skötte sig bättre.
Men det var nog inte så mycket turkarnes skriande och
Allah-rop, som gjorde dem handfallna, utan dels bar det
dem säkerligen emot att slåss med gamla bekanta, dels hade
de ansett det lönlöst att göra motstånd mot sådana massor.
Därtill hade de också, som generallöjtnant Axel Sparre
förklarar saken, bedragit sig med det hoppet, att affären skulle
avlöpa på samma sätt som dagen förut. Det lär för resten ha
försäkrats dem av en del janitscharer, som »befunno sig så
nära svenskarne, att de undfägnade dem med tobak och
kaffe».
Men den som nu lika litet som någonsin förr vek för faran,
det var Karl XII. Fast det ej med fog kan påstås, att han
sökt striden annat än därtill nödd och tvungen, så skulle
han å andra sidan inte ha varit den han var, om han
inte med liv och lust kastat sig in i kampen, när den blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
