- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739 /
149

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Kalabaliken i Bender

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oundviklig. Nu vakna med ens hans krigarinstinkter. Nu
börjar det glada äventyret.

För vad som nu hände ha vi lyckan att äga som sagesman
en av de tappraste bland de tappra, den tjuguåttaårige
drabanten, sedermera generalmajoren och landshövdingen Axel
Roos af Hjelmsäter
[1]. Han berättar, att genast turkarne
stormade an, kastade sig Karl upp på sin häst för att leda
försvaret. Men då janitscharerna började översvämma lägret,
banade sig konungen med värjan i hand väg tillbaka till
kungshuset och hoppade där av hästen, som han lät löpa.
Här fäktade han, omgiven av flere bland sina förnämsta
officerare, mot hela svärmen av turkar, som försökte
bemäktiga sig hans person. En janitschar avlossade sin pistol så
nära Karls huvud, att skottet svedde ögonbrynen och
krutstänkte kinden. Den ene efter den andre av de tappraste
karolinerna blevo utanför kungshuset klämda mot väggen
av den framträngande övermakten, så att de icke fingo
svängrum för värjorna utan måste ge sig fångna. Så den glade och
oförvägne Axel Sparre, den uppoffrande Johan Giertta, han
som vid Pultava hoppade av sin häst för att ge den åt sin
konung, den levnadsglade, gemytlige Grotthuss, som på
Rügen med hjältedöden skulle kvittera sina slarviga
räkenskaper i Bender, Ture Bjelke, som gått ut i kriget såsom
simpel ryttare för ett av sin faders rusthåll, och om vilken
Karl i en strid vid Pultava fällt det berömmande ordet: »Si
Bjelken, han går brav på!» — alla dessa och ännu många
flere voro snart ur leken. Fabrice såg dem förda i band av
tatarer till häst liksom vanliga simpla fångar eller, som orden
falla, »sammankopplade som hundar».

När man försökte förmå Karl XII att söka skydd inne i
kungshuset, ville han det icke utan svarade: »Lät oss se vidare,
vad turkarne taga sig före!» Då lock ej hjälpte, men turkarne
fortsatte med att avlossa skott på skott mot konungen,
måste till slut vänligt våld användas. Roos fattade alltså
konungen om livet, och med ytterligare två mans hjälp fick
han in honom i förstugan, varefter dörren tillbommades. Så
befann sig kung Karl nu ensam med blott några och fyrtio


[1] Det var hans fader, generalmajor Karl Gustav Roos, som förde
en infanterikolonn mot de ryska skansarna i slaget vid Pultava och
blev fången där se bd IV: 735.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/5/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free