Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Svenska folkets röst gör sig åter hörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska bragder till handelsvara framkallade en vältalig
reservation av tio adelsmän, bland dem Urban Hjärne, vilka
yttrade: »Emedan igenom de senare store svenske konungars
stadigt tappre och glorieuse actioner[1] en för hela världen
otrolig myckenhet av allehanda troféer här är samlad, ja så,
att slikt förråd på ingen ort finnes, månde det då intet vara
så mycket mer att behjärta, det så dyre och med så
margfaldigt blodsutgjutande förvärvade åminnelser uppå en gång
skulle bliva förmörkade, som kanske hela världens förundran
och posteritetens blâme[2] torde förorsaka, att förtigandes den
vyrdsamhet, som alla främmande vid så store troféers
åskådande till nationens gloire[3] blir inpräntat, vilken uppå en
gång skulle stanna och nästan aldrig mera kunde ersättas.»
För konungens skull vågade vederbörande ej inlåta sig på
en affärstransaktion med dessa oersättliga värden. Men på
1714 års riksdag kom frågan upp igen, och då kunde ständerna
verkligen komma sig för att tillstyrka, att man använde en
del av troféerna till myntning av kopparplåtar, sedan man
först avritat dem och avslagit inskriptionerna. Genom
konungens återkomst räddades emellertid de flesta, men blott
för en tid. Ty efter hans död blevo en mängd av dem försålda.
De utvägar, som 1710 års utskottsmöte kunde anvisa till
medels anskaffande inom riket, voro emellertid ej på långt
när tillräckliga. Rådet fick därför bemyndigande att på
ständernas ansvar upptaga ett utländskt lån.
Men ständerna nöjde sig ej med detta; de framställde
varjehanda klagomål till rådet och påyrkade i sina svar på den
kungliga propositionen, att rådet måtte arbeta på fredens
ernående och åter sammankalla dem, »därest sådana
händelser sig tilldroge, varpå hela rikets välfärd kunde bero». Och
till dessa svar lade de en dystert hållen framställning av
»Kungl. Maj:ts trogna undersåtars och ständers nu för tiden
varande slätta tillstånd».
Det var också på vippen, att ständerna avsänt en
deputation till konungen »för att se, huru Hans Majestät mår», som
det hette. I rådet befarade man emellertid, att det var fråga
om att hos konungen å ständernas vägnar andraga några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
