Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Svenska folkets röst gör sig åter hörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att komma hem till sina sockenbor igen. Det fick
en riksdagsman från Västmanland erfara, om vilken det
förtäljes, »att när han kommit hem, så skall allmogen, som honom
befullmäktigat, frågat honom, vad besked han har med sig
från riksdagen. Och då han svarat, att han hade intet besked
fått med sig, så hade de givit stryk på honom» och tvungit
honom att återvända. I ridderskapets och adelns protokoll
för den 12 mars 1714 finns också mycket riktigt antecknat:
»Sades, att herredagskarlen ifrån Vässmanneland hade rest
hem, men dess medbröder, de andre bönderne, hade kört
honom hit tillbaka igen; och var han nu här tillstädes med uti utskottet.»
En hallänning blev så förskräckt över vad som hänt
västmanlänningen, att han hos Deras excellenser anhöll om
skyddsbrev, »på det att dess medbröder ej må illa hantera
honom, när han kommer hem», såsom det heter i
rådsprotokollet för den 27 februari.
Efter den kraftiga åderlåtning, riksdagen genomgått, fanns
det dock alltjämt kvar en del hetsporrar, som voro svåra
att tas med. De ville med all makt ha prinsessan Ulrika
Eleonora förklarad för regent med ensam beslutanderätt under
konungens frånvaro, så att regeringen här hemma finge ett
erkänt överhuvud, med vilket Sveriges fiender kunde inlåta
sig i fredsunderhandling. Och för fredsunderhandlingar
anfördes ej blott politiska och ekonomiska skäl utan även,
såsom av Jesper Svedberg, andliga. Han talade bevekande ord
om de svenska barns öde, vilka voro i fångenskap hos ryssen,
»som döper om barnen och således fördärvar dem till sin själs
salighet». Alltså, tillade han, »måste vi intet dröja med
fridshandeln utan nu göra ett slut».
I dessa samma dagar var det, som den bedrövliga
underrättelsen inlopp, att den svenska armén i Finland blivit
slagen vid Storkyro den 19 februari.[1] Detta nya olycksbud
framkallade en våldsam oro i sinnena. Man väntade nu, att
hemsökelsen snart skulle nå även Stockholm, och befarade
ett nytt anfall från Danmark. Tonen bland dem, som yrkade
på prinsessans riksförmyndarskap, blev alltmera pockande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
