Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örlig, pest och hungersnöd - Hur svenska folket eljes hade det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De undersökningar, som gjorts angående folkmängden vid
denna tid, ge alltså icke fog för påståendet, att kriget vållat
någon större folkbrist, ej heller att det rådde brist på
vapendugligt manskap. Men uppenbart är å andra sidan, att den
kraftigaste delen av den manliga befolkningen huvudsakligen
gick åt för arméns behov, och att en kännbar brist på
arbetskraft följaktligen måste ha gjort sig gällande. Det var ju
också den iakttagelsen, som van Effen gjorde.
Det är sannerligen ej att undra på, att för vart år som skred
fram och allteftersom krigets bördor kändes tyngre, det gick
en allt innerligare längtan efter »den ljuva freden» genom
Sveriges hårt ansträngda folk. Men hur pass ljuv freden skulle
bli för den svenska befolkningen i de landsändar, med vars
avträdande andra svenskar ville köpa den, därpå tänkte de,
som bönföllo Karl XII om fred, ej så mycket som den till
synes kalle och obeveklige krigarkonungen. Hans plikt som
Sveriges konung bjöd honom att i det längsta ej svika någon
bland sina undersåtar, ej utlämna en enda av dem åt en
sådan överhet, som tsardömets despotiska regering.
För den, som ser endast till ytan, må svenska folkets
lidande stå som ovillkorligt bindande bevis på att Karl XII
var känslolös för vad detta folk fick utslå. Men
hovpredikanten Rhyzelius[1], som bättre än de flesta kände
konungens hjärta, säger, att Hans Maj:t »ofta i samtal med mig
beklagade sitt rikes iråkade vedervärdighet och hoppades,
att när han finge frid och komme till Stockholm, skulle
allt snart bliva botat».
Men nu gällde det framför allt att hålla ut. »Jag förmodar»,
hade han 1714 skrivit till sin syster, »att huru stora
svårigheterna nu för Sveriget synas vara, tillkommande år våra
saker lära komma på bättre fot, sedan det nu i några år haft
nog tid att storma ut.» Fyra år förut hade han skrivit: »Vår
Herre giver en alltid lyckan, när som man dristigt gör det,
som man bör göra.» — Men medlen till krigets fortsättning?
Litteratur:
G. E. Axelson, Bidrag till kännedomen om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid.
Hugo Larsson, Några bilder ur Sveriges inre tillstånd under Karl XII (Verdandis småskrifter).
H[arald] W[ieselgren], Taflor från krigs- och olycksåren efter Carl XII:s död (Hist. tidskrift 1893).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
