Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter hemkomsten - Fälttåget mot Norge år 1716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nättra i marschen, för vi mått ligga på skogen om nätterna.»
Oluf Wångelsson från Dalsland är också vid gott humör.
»Gudskelov», skriver han till hustrun, »vi står oss väl och
ingen fara varit i mer än för en 8 dagar sedan. Då hade
de danske skjutit eld på ett skepp. Då blev jag med några
andra komderat till att släcka det skeppet. Då sköt de
danske av slottet; och kom en styckekula och slog hatten
av mig, och en blev blesserad men intet av detta kompani.» —
Han slutar med hälsningar till sina kära släktingar och
rotebönder att hjälpa hans kära hustru under mannens bortovaro.
I nästan vartenda brev kommer omsorgen om de
hemmavarande fram i en dylik anropan till rotebönderna att inte
låta dem lida nöd. Ur västgöten Nils Hasselgrens brev
stiger denna bön som en riktig hjärtesuck: »Jag beder mine
rotebönder, att I icke låter min hustru lida för stor men
med hus och gärdesgårdar och med jordkörning, för om I
visste, vad jag här lider, skulle I icke henne möta med
ohövlig ord, ty vi gå här var dag som slaktefår. Jag var
i går i ett hus och skulle köpa en kanna öl, och där sköts
3 styckekulor i huset, och 2 blev därav blesserade. Och
jag låter eder veta, att vi ligger här i Kristiania och mycket
folk blir fördärvat av slottet.» — »Låt min Maria hållas vid
boken»! tillägger han i samma andedrag. Dessa soldater,
som skrevo till sina hem och tänkte på sina barns
uppfostran, medan styckekulorna från Akershus slogo ner
omkring dem, de hörde, för att tala med brevens utgivare,[1]
förvisso ej till »den råa knektehopen». Det gör ej heller en
sådan man som soldaten Olof Lunneqvist, som slutar ett
brev till hustrun med den önskan: »Om det skulle så hända
sig, att vi icke skulle få talas vid här i livet mera, så Gud
hjälp oss, att vi kan mötas åt i det eviga liv!»
Ett friskt humör och gott hjärta möter man i furiren
vid Västgöta-Dals regemente Peter Wallijns brev till sin
hustru. Där är det inga ledsamheter: »Jag står mig helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
