Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter hemkomsten - Karl XII:s sista fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hast utrymma skansen för att ej bli avskuren från sin
huvudstyrka. Dragonerna, som han skickade mot fienden för att
uppehålla denne och betäcka återtåget, gjorde helt om vid
blotta åsynen av svenskarne och sprängde besinningslöst
därifrån, förföljda av fienden, som nedhögg och sårade en
del av dem.
Hade Armfelt nu bara genast gått på Trondhjem, så hade
det ej kostat karolinerna mycken möda att bli herrar över
staden, ty fästningsverken voro i dåligt skick, och Buddes
reträtt hade vållat allmän bestörtning. Men i stället lät han
en dyrbar tid gå förlorad genom att stanna och lägga upp
magasiner samt anskaffa ny proviant.
Sedan detta var gjort, fortsatte Armfelt marschen genom
Værdalen till Skånæs’ skans, som låg två mil därifrån, på
en udde i Trondhjemsfjorden. Besättningen utgjordes till
största delen av beväpnade bönder, s. k. landdragoner, och
svenskarne behövde bara visa sig, så satte en större del av
dem över vallarna och rände i väg allt vad de förmådde. Och
som de övriga vägrade att slåss, hade den gamle invalid, som
var kommendant på skansen, ingenting annat att göra än
»själv gå ut och leverera nycklarna ifrån sig». I skansen voro
stora förråd av livsmedel och ammunition upplagda, och
dessa kommo nu svenskarne till godo.
Överallt, där de våra tågade fram, vek fienden för dem.
Men vid det trånga passet Langstenen hade norrmännen
det yppersta tillfälle att hålla stånd. Vägen gick där fram
mellan en brant stupande bergvägg och fjordens djupa
vatten och var så smal, att endast man efter man kunde
komma fram. Där fattade också en major med 300 man posto
bakom starka förhuggningar. Men svenskarne lyckades taga
sig upp på berget utmed en liten säterstig och komma ut på
fjällbranten ett hundratal meter ovanför norrmännen, som
stodo där nere i hålvägen. När den norske majoren fick se
dem där uppe på fjällväggen, blev han rädd för att de skulle
vältra ned stenar på hans folk, och lämnade därför hals över
huvud sin fasta ställning. Han förde folket ombord på båtar,
som han hade till sitt förfogande, och rodde allt vad tygen
höllo till Stjördalselven. Den 9 och 10 september ryckte
svenskarne igenom passet, varvid soldaterna måste bära
kanonerna och halvt släpa fram hästarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
