Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter hemkomsten - »Och dvärgalåten tystnar mot resen efter hand»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var drottning Ulrika Eleonora själv, som av omtanke
om broderns minne föranstaltat strykningarna. Påståendet
beror sannolikt på en missuppfattning av några ord i
Nordbergs företal till Karl XII:s historia, där författaren säger,
att Hennes Maj:t genomgått hans manuskript »med så
mycken och noga uppmärksamhet, att det ock på flera ställen
blivit rättat och förbättrat».
Ryktet om att Ulrika Eleonora sålunda skulle ha förskönat
broderns bild går sedan igen hos Fryxell, som hyste starka
antipatier mot Karl XII.
Vid en kritisk granskning av de uteslutna ställena visar
sig emellertid, att vad dessa innehålla är dels sådant, som
på grund av Sveriges politiska förhållanden vid tiden för
bokens utgivning ej ansågs lämpligt att ta med, därför att
det kunde såra främmande makter, dels en hop kansliskvaller
och dylikt, som man ej ansåg hövas en officiell historia.
Men de strukna ställena kasta på inget vis någon skugga
över hjältekonungens bild utan äro tvärt om ägnade att
ännu starkare framhäva hans ridderlighet, hans ädelmod och
hans rättrådighet.
Och låt oss så till sist höra ännu några ord ur gamle Jöran
Nordbergs mun om den beundrade hjälte, som han så väl
kände: »Konung Karl XII var en herre, som Gud hade, ibland
andra naturliga förmåner, också givit ett gott utvärtes
anseende. Han var lång till växten och axelbred; begynte de
sista åren taga till, att kroppen fick en proportionerlig
stadga och tjocklek, som svarade emot längden. Hans ögon
voro svartblå, kvicka och brinnande, ansiktet något
koppärrigt och brunlätt, vilket senare kom väl mest av hans
fältleverne, där han var allt stadigt uti hetta och köld.
Ordinärt gick Hans Maj:t något lutad, men det antingen
av en liten negligence och efter sin fria vilja eller när han
hade något synnerligt att åtänka. Däremot då han vid andra
tillfällen ville visa sig annorlunda, både gick och stod och satt
han till häst så rak i kroppen, som någonsin av en må begäras,
så att där var något majestäteligit, utan att han det ringaste
affekterade.
Folkskygg var Hans Maj:t alldeles intet, men undvek
gärna fruntimmers sällskap, där möjeligit var. När i Rawitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
