Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - 1718 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den talrika lågadeln. Alltsedan Gustav Adolfs dagar var
riddarhuset indelat i tre klasser. Den första utgjordes av
grevar och friherrar, den andra av riksråds ättlingar. Dessa
båda klasser bildade tillsammans högadeln, som behärskade
riddarhuset, så länge varje klass hade en röst vid den slutliga
omröstningen inom ståndet.
Men genast i början av 1719 års riksdag bröt jämlikhetsandan
ut på riddarhuset. Var det väl rättvist, att de två första
klasserna, som tillsammans utgjorde blott tvåhundra ätter,
skulle få överrösta de femtonhundra ätter, som bildade tredje
klassen? Nej, bort med klassindelningen och låt riddarhuset
bilda en enda stor församling, där varje adelsman har en röst!
Sådan var tonen inom tredje klassen. »Häröver vart ett stort
sorl och mycken disput», heter det i protokollet. De bägge
första klasserna hävdade, att man borde »hålla sig vid
riddarhusordningen, som av en fullmyndig, vis och klok konung,
nämligen konung Gustav Adolf den store, gjord är och nu
ej kan kullkastas». Men denna invändning kunde tvärt
avspisas av tredje klassen med påminnelsen, att som nu så mycket
annat ändrades, så borde ock detta rättas. Och efter några
dagars underhandlingar gav högadeln med sig.
Genom klassindelningens upphävande flyttades maktens
tyngdpunkt till den talrika, fattiga lågadeln, som
huvudsakligen bestod av civila och militära ämbets- och tjänstemän
i lägre grader, medan den högre byråkratin var starkast
representerad inom högadeln. Riddarhuset hade undergått
en demokratisering av stor betydelse för hela tidevarvet,
och den byråkratiska rådsregeringen hade förlorat det stöd,
den ägt inom adeln, så länge högadeln kunnat diktera
ståndets beslut.
Till hägn för den nyvunna friheten uppsattes en särskild
s. k. suveränitetsed, som skulle avläggas av alla rikets
ämbetsmän. De lovade och svuro »vid Gud och hans heliga
evangelium» att med liv och krafter söka avvärja det
oinskränkta enväldet. Denna ed, som även ständerna själva
avlade vid drottningens kröning, karakteriserades av herrar
riksråd såsom »kort men mustig».
Först sedan Ulrika Eleonora satt sitt namn under den
nya regeringsformen och sin konungaförsäkran,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
