Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - Stora ofredens sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trosa, Nyköping och Norrköping förutom en mängd
byar, bruk, slott, herrgårdar och bondgårdar. En sägen är, att
i Södertälje kyrkan skonades på anhållan av en deputation
från borgerskapet till den kosacköverste, som antänt staden.
Han skall ha hånfullt svarat, att han ville skona helgedomen,
så framt någon svensk skytt förmådde träffa tuppen på
kyrktornet med en rysk karbin på visst avstånd. Och verkligen
fanns det en så säker skytt. Han skall ha räddat kyrkan
genom ett mästerskott.
I själva verket förhöll det sig så, att kosackerna blevo drivna
tillbaka av svenska trupper, innan de hunnit antända hela
Södertälje. Därefter släcktes elden av svenskarne, så att
kyrkan och en del av staden räddades.
Under plundringar och härjningar fortsatte ryssarne vidare
söderut. Överallt flydde befolkningen likt skrämda får
och lämnade sin egendom i sticket. Ett vackert undantag
bildar dock prosten Scharffs bragd i Hölö. Han samlade
så mycket folk, han kunde, både män, kvinnor och barn.
Männen beväpnades med de få gevär, som kunde anskaffas,
och för resten med yxor, liar och knölpåkar. För att ge
intryck av en ännu större försvarsstyrka satte man upp en
massa hattar på störar och busktoppar i närheten av stranden.
När fienden landstigit, beslöt den rådige karolinske prosten,
alldeles som kung Karl, att ej invänta honom utan möta
honom på hans väg. Själv hängde den 64-årige mannen en
stor trumma på sig, kommenderade framåt — och fram bröt
skaran genom skogen. Käringar och töser slogo på stekpannor
och lock, pojkar tutade i bockhorn, invaliderna dundrade
fram kommandorop, men över allt annat rullade prästens
helt visst ej så konstnärliga trumvirvlar. Det lät, som bröte
sig flere hundra man en väg; och där hattarna skymtade
fram, tycktes var stör vara karl för sin hatt.
Fiendens förtrupp studsade — här funnos ju män! Gevär
blixtrade mellan träden. Det var en trupp i framryckning
till anfall! Och den öronslitande musiken från lurar och
stekpannor med trumvirvlar som ackompanjemang var ej alls
tilltalande. Order kom, att ryssarne skulle draga sig tillbaka.
I hastig takt bar det i väg med dem ned till stranden. Snart
plaskade årorna, och de ryska galejorna försvunno söderut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
